Publicerad: 2009-03-31

  • Tipsa en všn
  • Skriv ut artikeln
Det assyriska nyårsfirandet avslutades den första april med en konungsparad vid Ishtarporten i Babylon.

Därför firar assyrierna nyårsfesten Akitu

TRADITIONER Enligt assyriernas tideräkning börjar det nya året på den fjärde månadens första dag, det vill säga 1:a april. Därför firar assyrier över hela världen idag nyåret Akitu, även kallat Ha-Nison. Gott nytt år 6759!

Med vårens ankomst vaknar naturen åter till liv och upplever stor fruktbarhet. Människor påverkas och känner starkt av denna livsförnyelse. Förr ansågs det därför naturligt att ett nytt år började i samband med denna livsförnyelse. Under antikens tid förklarades emellertid det mesta i livet och naturen med myter och genom gudars verk. Dessa myter utgjorde grunden för skapelseberättelser som förklarade det mesta i människans omgivning. Så också i Mesopotamien.

Utifrån den sumeriska-assyriska-babyloniska skapelseberättelsen förklarades det mesta i livet och naturen och däribland det nya året. En av de mest välkända och i det här fallet viktigaste myterna är den om Ishtar, av sumererna även kallad Inana, fruktbarhetens, krigets, livets och dödens gudinna.

I berättelsen blir hon förälskad i en jordbrukare vars namn är Tamuz. Ishtar går till Tamuzs mor Mingal för att få hennes välsignelse och tillstånd att gifta sig med Tamuz. Tamuz blir fruktbarhetens Gud och resultatet av deras giftemål blir en grönare jord av växtlighet, människor och djur blir mer fruktbara och förökar sig.

Firandet av nyårsfesten har tre beståndsdelar, Tammuz död, hans återuppståndelse från de döda (Ishtar steg ned i dödsriket och återvände i triumf tillsammans med återuppståndne Tammuz), och glädje på jorden.

Av de uppgrävda arkeologiska fynden, främst lertavlorna i Ashur framgår att dessa högtider fortlevde i området fram till kristendomens inträde. Firandet av den assyriska nyårsfesten "Akitu" (idag benämnd Ha-Nison, vilket betyder första april), har även sin bakgrund i utvecklingen av de politiska, sociala och religiösa relationerna bland befolkningsgrupperna och också i centraliseringen av de samhälleliga relationernas utveckling i Mesopotamien.

Nyårsfesten hade med tiden utvidgats så att den omfattade såväl folkliga som religiösa högtider. En av de viktigaste anledningarna till att denna fest hade en så hög status var dess samband med det Mesopotamiska skapelseeposet. Berättelsen, som är i tre delar och omfattar sju lertavlor, anfördes ordagrant till befolkningen av översteprästen på festens fjärde dag, med eposets begynnelseord. "Enuma Elish" som betyder "då därovan". Firandet av nyårsfesten och sättet att förmedla eposet åskådliggjorde segern över kaosmakten:

Enligt assyriernas tideräkning börjar det nya året på den fjärde månadens första dag, det vill säga 1:a april. Babylonierna firade nyårsfesten under tiden 1-12 april. Enligt dagens räknesätt sammanfaller denna period i mitten av mars. Skillnaden beror på att det sumeriska/babyloniska månvarvet då omfattade 29 eller 30 dagar.

I Mesopotamien firas det assyriska nyåret Akitu med stora öppna fester ute i den fria och vårsköna naturen, där tusentals människor deltar under festligheterna som varar i flera dagar. I diasporan firar assyrierna nyårsfesten Akitu under mindre former och arrangemang. Seder och traditioner bevaras bäst i sina egna kulturella miljöer. Firanden av gamla traditioner såsom Akitu är mycket viktiga eftersom dessa dels bidrar till och upprätthåller banden och gemenskapen inom gruppen och dels bidrar till bevarandet av gruppens historiska och kulturella arv.

Myten handlar om hennes nedstigning till dödsriket "Shiol". Ishtar färdas ned till underjorden för att träffa sin syster Ereshkigal (dödens gudinna och härskarinna av underjorden) i syfte att befria några själar från underjorden. Ereshkigal blir då arg på sin syster Ishtar, och bestämmer sig att förgöra henne. På vägen dit tvingas Ishtar att gå igenom 7 portar och vid varje port tvingas hon ge bort något av de plagg som hon bär. När hon slutligen är framme vid sin systers sida står hon där blottad och berövad all den makt som hennes praktfulla dräkt symboliserar. Svag och försvarslös drabbas hon av 60 sjukdomar och blir dömd till fångenskap i dödsriket.

Lyckligtvis har Ishtar redan talat om för sin trogne sändebud Mishogal
att om hon inte återvänder inom loppet av tre dagar så ska denne vända sig till Ea, visdomens och vattnets gud, och be om råd. När Ea får höra vad som hänt skapar han en vacker eunuck, Asu-shu-namir, och skickar honom till dödsriket för att befria Ishtar. Vid åsynen av den vackre eunucken blir Ereshkigal, underjordens härskarinna, våldsamt förälskad och ber om hans hand. Asu-shu-namir går med på detta men kräver i utbyte att Ereshkigal ger honom livets vatten. Förälskad tvingas Ereshkigal acceptera hans villkor. Hon ger därför livets vatten till Asu-shu-namir som i sin tur häller vattnet över Ishtars döda kropp så att denna återuppstår.

När Erishkigal ser detta känner hon sig lurad men låter sin syster leva. Ishtar får tillåtelse att återvända till de levandes värld men i utbyte mot det kräver Erishkigal att en ersättare tar hennes plats i dödsriket. Med detta krav lämnar hon dödsriket tillsammans med två vakter i form av djävlar. Under denna tid har varje människa och levande varelse sörjt Ishtars frånvaro, alla förutom hennes egen man Tammuz. När Ishtar upptäcker detta blir hennes vrede så stor att hon väljer honom som sin ersättare i dödsriket.

Tammuz familj ber om förlåtelse och barmhärtighet och så småningom inser Ishtar sitt misstag och i sin sorg ber hon till gudarna att frige hennes man. Till slut visar gudarna ynnest och bestämmer att Tammuz varje år får spendera halva året i dödsriket och den andra halvan i de levandes rike. Så varje år den första april återvänder Tammuz från dödsriket. Och med honom livet.

[Fotnot: Text sammanställd av Josef Garis / Göteborg 2009]

Josef Garis