Publicerad: 2010-03-03

  • Tipsa en vän
  • Skriv ut artikeln
Utgrävningar av Sargon II:s bevingade tjurar i Irak.

Artikelserie - del 1: Assyrisk kontinuitet

IDENTITET

Är dagens assyrier ättlingar till de historiska assyrierna? Vilken roll har kyrkan spelat för assyrisk etnicitet? Statsvetaren Aziz Duzgun börjar med assyrisk forntid och tar oss till tiden efter Kristus för att hitta svaren. Del 1 av 2.

För att förstå kyrkans motstånd mot benämningen assyrier är det nödvändig att få en inblick och bakgrund till vårt folks ursprung enligt oberoende och neutrala källor som är helt omedvetna om vår oenighet och konflikter om benämningen på folket som levde och lever i Mesopotamien (Bethnahrin).

Vilka är vi? Låt oss höra och läsa vad oberoende och neutrala arkeologer, historiker och övriga vetenskapsmän har att säga om vårt ursprung och identitet.

Vad är egentligen historia? Enligt författarna till boken A history of world societies (boken används vid universitetsundervisningen på Linköpings Universitet i ämnet Historia A) förklaras historia med följande: " History is an effort to reconstruct the past to discover what people thought and did and how their beliefs and action continue to influence human life." Det vill säga att historia är ett försök att rekonstruera det forna för att upptäcka vad människor tänkte och gjorde och hur deras tankar och handlingar fortsätter att påverka det mänskliga livet.

Sedan fortsätter boken med följande fakta: För cirka 7000 år före Kristus, när äldre stenåldern inleddes, började de olika stammarna som levde i Mesopotamien (Bethnahrin) liksom vid andra stora floder att överge jägarlivet och börja odla jorden för att bosätta sig permanent i olika områden och byar vid floderna.

Vid floderna Eufrat och Tigris började olika folkgrupper att organisera sig i större samhällen och byar. Andra stammar, såsom araméerna och hebréerna övergick huvudsakligen till det nomadiska livet och boskapsskötsel.

De återkommande översvämningar i floderna Tigris och Eufrat förde med sig mycket näringsämnen och mineraler till åkrarna vid floderna som gjorde att skördarna blev mycket goda. Människorna som odlade jorden fick tack vara den bördiga jorden överskott och kunde spara överskottet och byta det mot andra varor, verktyg och vapen i andra byar. Floderna användes även som transportvägar. Detta ledde till att människorna kunde ägna sig åt annan aktivitet än att enbart tänka på att samla föda.

Den starkaste individen i gruppen eller byn utsågs till ledare och hövding och hade i sin tur präster och olika rådgivare som hjälpte honom att styra och organisera ett slags försvar och bygga palats och en fästning kring byn.

Människorna uppfann olika verktyg och hjälpmedel som gjorde att de blev alltmer civiliserade. De byar som var starkast och mäktigast växte i storlek och började kriga, erövra och annektera närliggande byar. Dessa stora byar växte så småningom till små stadsstater. Människorna började ägna sig åt olika yrken och hantverk.

Regionen runt Akkad, nuvarande Baghdad, var befolkad av semitiska stammar med gemensamt språk akkadiska, som hör till samma språkstam som hebreiskan och arabiskan. En folkgrupp som kallades sumerer etablerade sig i södra Mesopotamien. Cirka 3000 år före Kristus hade de etablerat ett antal städer i södra Mesopotamien vid floderna och området kallades för Sumer, bland andra Ur och Uruk som låg vid floden Eufrat medan Lagash byggdes vid floden Tigris.

Ca 4000 år före Kristus uppfanns kilskriften och 2600 före Kristus spreds den sumeriska kulturen i norra Mesopotamien. År 2331 före Kristus erövrar den akkadiske kungen Sargon området Sumer och skapar det nya akkadiska kungariket. 1792 f Kr erövrar Hammurabi hela Mesopotamien och gör Babylon till dess huvudstad. I Mesopotamien blomstrar och utvecklas under denna period, mytologi ekonomi, arkitektur, matematik, filosofi, teknik, medicin, astronomi m.m. År 1595 f Kr förstör Hettitier och Kassitier Hammurabis rike.

Mesopotamierna betraktade naturkatastrofer som gudarnas verk. I deras mytologi var Enlil den högste guden och den mäktigaste. De ansåg att gudarna bestraffar människorna med olika naturkatastrofer på grund av deras olydnad till gudarna. Enligt myten om Deluge, syndafloden som gav upphov till gamla testamentets berättelse om Noah och syndafloden och som enligt historiker, arkeologer och övriga vetenskapsmän i själva verket var en återkommande fenomen i denna region, en enorm översvämning mellan floderna Eufrat och Tigris i södra Mesopotamien, varnade guden Enki människan Ziusudra (Utnapistum), den sumeriska personen som är Noah i gamla testamentet:

"En översvämning kommer att svepa över området.
För att förstöra mänsklighetens frö...
Är beslutat, orden av sällskapet av gudarna."

Mesopotamerna hade även myter som förklarade universums skapande. Enligt en sumerisk myt, som även upprepas i Första Moseboken i gamla testamentet, fanns i begynnelsen endast hav på Jorden. Havet födde himlen och jorden, som förenades. Himlen och jorden födde Enlil, som separerade de och gjorde det möjligt att skapa de övriga gudarna. Dessa myter är de första kända försöken som söker svar på: "Hur började det hela?"

Den babyloniske kungen Hammurabi lyckades under sin period 1792-1750 f Kr ena hela Mesopotamien. Hammurabi är mest känd för sina budlagar som han ansåg att han hade fått av gudarna. Tack vara dessa lagar etablerades ordning och rättvisa i riket. Fem hundra år senare införde den hebreiska profeten Moses dessa budlagar för sitt folk.

Tidiga mesopotamiska och egyptiska källor refererar till ett folk som kallades Hapiru (hebréer), vilket betydde hemlösa, oberoende nomader. Enligt de hebreiska traditionerna utvandrade anhängarna av den hebreiska förfadern Abraham från den mesopotamiska staden Ur. Egyptiska dokument bekräftar dock hebréernas existens i Syrien och Palestina redan det andra årtusendet före Kristus år, långt innan gamla testamentets Abraham. Ca 1700 år f Kr etableras ett förbund mellan den hebreiske guden Jehova och det hebreiska folket och deras religion blir monoteistisk, det vill säga tron på en enda Gud.

Tillsammans med andra halvnomadiska folk invandrade på 1200-talet f Kr hebréerna till Nilenområdet för att söka goda betesmarker. Enligt gamla testamentet blev de förslavade av egyptierna. Dessa leddes senare av Moses ut ur Egypten i det som hebréerna kallar Exodus. De utvandrade till Sinai halvön tills att de slutligen bosatte sig i Palestina på 1200- talet f Kr.

Assyrierna härskar i mellanöstern under perioden 900-612 f Kr. Den assyriske kungen Senharib gör år 732 f Kr. det arameiska språket till hovets officiella skriftspråk. År 710 f Kr förenas mederna under en kung och erövrar Persien och babylonierna vinner självständighet från assyrierna.

Babylonierna och mederna allierar sig och förstör den assyriska huvudstaden Nineveh 612 f Kr. Den babyloniske kungen Nebuchadnezzar förstör Jerusalem och för bort judarna till Babylon 587 f Kr. Den persiske kungen Cyrus erövrar medernas rike och etablerar det persiska riket. Cyrus erövrar Babylon 539 f Kr och införlivar det i sitt rike. Samtidigt befriar han judarna och låter de återvända till Israel.

Assyrierna och babylonierna lever under den persiska ockupationsmakten fram till den makedonske erövraren Alexander besegrar perserna 326 f Kr och grekerna dominerar regionen fram till romarnas ankomst ca 150 f Kr. Romarna styrde den västra delen av Mesopotamien medan perserna dominerade över den östra. Eftersom assyrierna var utspridda i hela området blev de isolerade från varandra och tappade kontakten med varandra.

[FOTNOT: Del två publiceras nu på lördag.]

 

Aziz Duzgun
Statsvetare

 









ARS extra ROM 2016 antog ändring av stadgar som ökar kraven på medlemsredovisningen. Foto: Hujådå