Publicerad: 2012-09-13

  • Tipsa en vĂ€n
  • Skriv ut artikeln

Höstens magiska mirakel

KRÖNIKA Assyriska har förmågan att förstöra vardagen. Eller förgylla den. Det är väl vad kärlek står för, och kärleken för Assyriska är lika vansinnig som alltid. Just nu ligger vi på kvalplats - depressionen härjar. Men ryck upp dig, och ta en titt i det förflutna för att hitta guldkorn som gör dig lycklig. Den 16 oktober 2003, till exempel. Simon Banks ord passar bäst: "Frågan är inte om de var värda segern - frågan är om vi var värda att se på".

Nu var det ju Liverpool-Milan frÄn 2005 som Bank menade. Men orden Àr lika trÀffsÀkra pÄ en semifinal i Svenska cupen för Ätta Är sedan. Arenan heter Stockholms stadion, motstÄndet hette DjurgÄrden och DjurgÄrden stÀllde upp med fem landslagsspelare. PÄ andra sidan stod elva drömmare som ville skapa verklighetsmagi. En majestÀtisk mittback, en trollkarl frÄn Balkan. En stormÄlvakts store son, och en grekisk kulspruta frÄn Norrköping. Minns du det hÀr? SjÀlvklart. Förmodligen stod du vid sidan av och försökte hÄlla dig varm, försökte hÄlla sjÀlvförtroendet pÄ topp. Förmodligen smaskade du pÄ nötter för att dÀmpa nervositeten. Och förmodligen fick du ditt bÀsta minne frÄn det hÀr jÀvla laget som aldrig slutar beröra oss.

Vi har vant oss vid ett Assyriska FF som pĂ„ sistone levererar i premiĂ€rer, men 2003 var det annorlunda. Zoran Manovic bildade mittlĂ„s med nye Pierre Bengtsson men efter knappa halvtimmen pĂ„ Grimsta IP stod det 2-0 till BP. PĂ„ bĂ€nkraden under mig lĂ€mnade tre supportrar arenan. Det var redan dĂ€r nog. Och inget som följde under vĂ„ren tydde pĂ„ motsatsen. Assyriska föll. DĂ„ som nu gĂ€llde kamp i botten och dĂ„ som nu var truppen egentligen för bra för det. Mikael Borgkvist och Dennis Östlundh utgjorde en duo i mittens rike. VĂ€nstervirtuosen Joel Riddez gjorde andra kantens speedkula Pagguy Zunda sĂ€llskap frĂ„n ett DjurgĂ„rden man inte platsade i. LĂ€ngst fram spurtade och sprutade Christos Christoforidis, ibland ensam och ibland med Kabba Samura. Det rĂ€ckte inte. Inte i serien. LĂ„t vara att seriesegrarna Kalmar rullades ut med 4-1 under en glĂ€nsande tillstĂ€llning pĂ„ BĂ„rsta - det var fortfarande bottenstrid som gĂ€llde. I serien. Inte i cupen.

Mitt i en glödande sommar, fri frĂ„n internationella slutspel och full av oro över nedflyttning, Ă„kte Assyriska upp till Örebro för Ă„ttondelsfinal i Svenska cupen. De flesta trodde pĂ„ respass. AFF trodde pĂ„ annat. Inför nĂ€stan tretusen Ă„skĂ„dare stegade Mikael Borgkvist fram i förlĂ€ngningen. StĂ€llningen var 2-2, stĂ€llningarna var hĂ„llna. Borken skulle skicka in det gyllene mĂ„let. Döda matchen. Ta hem kvartsfinalskistan. Och med sin vinnarskalle var det aldrig nĂ„gon tvekan. Straffen satt, segern var klar. Assyriska Ă„kte hem och mĂ„naden dĂ€rpĂ„ vĂ€ntade Sveriges mesta mĂ€stare. IFK Göteborg kom till BĂ„rsta IP för att spela bort ett bottenlag i Superettan. De kom med favoritskapet i ryggen, med HĂ„kan Mild i tĂ€ten. De kom och sĂ„g. Inte mer.

I en rad blixtrande attacker gick Assyriska upp i en odiskutabel 4-0-ledning. Ivan Isakovic smÀllde in 1-0 frÄn distans, Kabba Samura tackade för BlÄvitts utfrysning genom tvÄ baljor och Pagguy Zunda slog den sista spiken i kistan. Det rÀckte sÄ. Sjutton minuter var nog. IFK Göteborgs störste stjÀrna kunde nicka in reduceringen, men i stjÀrnorna lÄngt borta stod det redan skrivet att det var assyriernas afton. Det hade kunnat sluta hÀr. Den dÀr bunten drömmare kunde vakna upp och förstÄ att man inte var nÄgot lag som skulle spela ut allsvenska giganter. David kunde inte slÄ Goliat varje gÄng, Conny Karlsson kunde inte taktiskt triumfera mer Àn sÄ hÀr. Men de hÀr drömmarna vaknade inte upp och kapitulerade. De vaknade upp för att leva drömmen. Och i oktobers mittpunkt stod Assyriska FF pÄ ena planhalvan av Stockholms stadion. DjurgÄrden vÀgde oÀndligt tyngre. Men hur Àr det Daniel Adams-Ray sjunger? "StÀll oss bÄda pÄ en vÄg och snart sÄ flyger du bland stjÀrnor". Och Assyriska flög.

I den tionde minuten gick Pierre Bengtsson upp pÄ en hörna och mötte bollen vid den frÀmre stolpen. 0-1. Den rödvita vÄgen visste redan vad som vÀntade. Anade det man inte vÄgade tro. Inte skulle Kim KÀllström, hela Sveriges nye gunstling, besegras av Ivan Isakovic? Inte skulle Erland Hellström kunna stÄ emot en anstormning med sitt hypervansinniga försvar nÀr Babis Stefanidis och Gert den Oudeen attackerade? I nio fall av tio skulle det inte vara möjligt. Det tionde fallet utspelade sig framför vÄra ögon. KvÀllen var redan förtrollad vid 0-1. DÄ ville Christos Christoforidis göra skÀl för sitt namn. Han höll i, höll bort och höll ifrÄn. Sen slog han in tvÄan bakom Andreas Isaksson som om keeperns landslagsstatus inte spelade nÄn roll. Och sÄ dundrade han mot fansen som hoppades och hoppade i glÀdjeyra. Christos eldade den redan brinnande skaran, och varför sluta hÀr? Det hÀr var ju en oÀndlig kvÀll. Norrköpingsgreken rundade mÄlvakten efter tvÄ sekunders briljans av Isakovic, och bara för att jÀvlas slog Zunda in 4-0 mellan benen pÄ Isaksson. MÄlskytten slÀngde sig pÄ grÀset. Som för att visa att det rÀckte sÄ. Omöjligheten fick visa barmhÀrtighet mot de svenska mÀstarna.

"Det hÀr vÀnder vi inte pÄ 1000 Är. Aldrig." Zoran Lukic var DjurgÄrdens trÀnare och var lika rak som nedslagen nÀr han intervjuades i halvtid. Det berodde inte bara pÄ stÀllningen. Assyriska var helt enkelt för bra. Förutom den dödliga effektiviteten var det en uppvisning i fotbollskonst dÀr allt gick vÀgen. Zoran Manovic och Ghassan Heamed tunnlade DjurgÄrdens lovande anfallare, höll rent framför Hellströms nÀtmaskor tillsammans med Bengtsson och LÀndin. Med ett fenomenalt femmannamittfÀlt reste Assyriska en ogenomtrÀnglig mur, fylld lika mycket av försvarande slitvargar som anfallande kreatörer. Och pÄ topp föddes en ny stjÀrna framför ögonen pÄ Fotbollssverige. Han heter Christos Christoforidis. Han huserar i dag i de lÀgre divisionerna. Och han har fortfarande inte spelat en bÀttre match Àn den 16 oktober 2003.

Assyriska sprang förbi invandrarfientliga fÀllor och spelade sig rakt in i fotbollsfolkets hjÀrtan. Det talades om ett exotiskt, offensivt och uppfinningsrikt lag med en högstanivÄ mot himlen. Peter Wennman, krönikör pÄ Sportbladet, sa att Assyriska skulle bli svenska mÀstare en dag - och laget blev sÄ upptrissat att ödet tilldelade finalförlust mot Elfsborg. Den besvikelsen la sig ganska fort. Stoltheten tog över. NÄgonstans hÀr var det vÀl som sagan om Assyriska exploderade i eliten. Och fortfarande sitter resultattavlans glimmer kvar pÄ nÀthinnan: 0-4. Fortfarande Àr det lÀtt att minnas Christos Christoforidis hjÀrtklappande rush mot den gungande bortapubliken. Och kanske Àr det viktigast att minnas den hÀr kvÀllen just i dessa tider. Hösten i Är bringar depression och fruktan. Hösten 2003 var full av magi och mirakel.

Nemrud Kurt

 

lÀsarna kommenterar...

Michael Danho 120913 - 14:45

Tack för den hÀr nostalgiresan Nemrud!