Publicerad: 2013-01-24

  • Tipsa en vän
  • Skriv ut artikeln

Mani - ljusets apostel

HISTORIA År 216 föddes en pojke som hette Mani i Babylonien, som då var en del av det persiska riket. Mani fick en uppenbarelse att sprida Guds ljus i världen och kom att kallas "ljusets apostel". Efter hans död blev hans lära, manikeismen, en världsreligion och sågs som ett allvarligt hot mot de etablerade religionerna. Mani tyckte att Jesus, Buddha och Zarathustra gjorde fel när de spred sin lära muntligt. Därför skrev han själv sin filosofi - på assyriska.

Idag är det få bland allmänheten som har hört talas om Mani. Möjligen kan det bero på att de stora världsreligionerna tidigt förbjöd manikeismen, för att undanröja hotet av den snabbt växande religionen. Men i forskarvärlden är manikeismen välkänd och det har skrivits hyllmeter om Mani och hans lära.

Mani skrev sju eller åtta böcker, nästan alla på assyriska som då var ett världsspråk. I akademiska kretsar kallas språket syriska, vilket är en förkortning av assyriska. Vissa källor använder även termen syrisk-arameiska. Begreppet syriska kan också förväxlas med landet Syrien. För tusen år sedan kallade den arabiske historikern Ibn al-Nadim Manis språk suri i sin vetenskapskatalog (Fahrest al-Ulum) från sent 900-tal. Mani skrev bara en av sina böcker, Shabuhragan, på persiska som han dedikerade till kung Shapur I (regerade 242-272). Om Manis etniska ursprung säger vissa källor att han var arsacidisk-iranier. Orsaken till att han valde att skriva på assyriska var i så fall att han därigenom nådde en större publik, eftersom hans lära inkluderade alla stora religioner.  

Mani betecknades som en ny profet och kallades Mar Mani av sina anhängare. På kinesiska fick han heta Mo Moni. Själv kallade sig Mani "Jesus Kristus apostel" i alla sina brev. Jesus hade hos honom en särställning som "den skimrande Jesus". Manis lära fick stort genomslag på många håll i världen. Den bygger på sökandet efter kunskap för att stärka ljuset inom människan och därigenom befria den rena anden som hålls fången i en smutsig kropp (mer om detta längre fram). Detta synsätt kan vara ett arv från en långvarig tradition i Mesopotamien där man sökte efter kunskap som gav insikt om livets mening. Läs mer i Lennart Warrings artikel Gilgameshs hemlighet.

 

Manis bakgrund

Mani föddes i staden Mardinu vid Tigris i Babylonien i en djupt konservativ judekristen baptistsekt där rituella tvagningar, så som hos mandéerna, spelade stor roll i gruppens livsstil. Som 12-åring fick Mani en uppenbarelse av en ängel via sin egen spegelbild i Tigris vatten, som hade sagt till honom: "Var hälsad, Mani! Hälsningar från Den Ende, som har sänt mig. Rita vad du finner rätt. Den som har sänt mig fruktar inga rivaler, för all skönhet är en avspegling av Hans skönhet". Mani uppmanades av spegelbilden att gå i profeternas spår och sprida Guds budskap till alla delar av världen, men han skulle vänta på det avgörande tecknet, tills tiden var mogen: "Tiden är inte inne. Du är fortfarande för ung", hade ängeln sagt till honom. Mani väntade i tolv år innan ängeln visade sig igen och gav honom klartecken.

År 240 lämnade den 24-årige Mani den stränga sekt som hans familj hade tillhört. Efter fyra dagsresor till fots satt han i skuggan under ett träd i Ktesifon, inte långt från Babylon. Han tog fram sina färger ur fickan och började måla lysande och färgglada bilder av blommor, djur och människor. Han målade och talade till alla nyfikna som hade samlats omkring honom och värvade sina första anhängare där. Mani hävdade att renhet kunde åstadkommas enbart genom att separera ljuset från mörkret i människokroppen. Den baptistiska sektens ledare förkastade Manis idé att renhet inte kom genom dopet eller tvagningen. Därför lämnade Mani och hans två lärjungar samfundet. En av dem var hans egen far Patti (på grekiska Pattikios).

Så småningom blev Mani accepterad och beskyddad av den persiske kungen Shapur I som gav honom fri lejd i hela riket, efter att två av kungens bröder och hans yngste son hade antagit Manis lära. Manis idéer passade också kung Shapur i hans maktambitioner, som motvikt till de mäktiga zoroastriska prästerna som hotade infiltrera tronföljden. Kung Shapur såg Mani som en sorts rådgivare och tog med honom i sitt följe när han i ett slagfält utanför Urhoy (Edessa) förintade den romerska armén på 70 000 man och tillfångatog kejsaren Valerianus. Kung Shapur konverterade dock inte till manikeismen och lyssnade mer till sina militära rådgivare under sina fälttåg, än till Manis uppmaning om icke-våld.

Nu hade Mani stor frihet att verka i det persiska riket. Han skrev och illustrerade sju eller åtta böcker (olika källor anger olika). De manuskript som finns bevarade är dock mestadels grekiska översättningar. Det finns även fragment av koptiska översättningar. Det mest kända manuskriptet av Mani är skrivet på pergament och finns i tyska Köln. Det kallas Cologne Mani Codex på engelska.

Mani och hans lärjungar började missionera och kom till avlägsna trakter som nuvarande Armenien, Turkiet och Afghanistan. Hans lärjunge Ammo missionerade i Persien, medan Adday reste till Syrien och Egypten. Sedan seglade Mani över Indiska oceanen till staden Deb vid floden Indus mynning, en handelsplats där olika kulturer möttes. Där levde alla religioner i harmoni med varandra.

När Mani var tillbaka i Persien började vinden vända. Många krafter som ansåg sin makt hotad av Mani ville få honom ur vägen. Krigarkasten och militären klagade. De litade inte på en profet som Mani, utan mer till prästerna som kunde driva ut demoner och falska gudar från erövrade områden. Kung Shapur dog år 272 och hans son Hormizd I, som var anhängare av Mani, regerade bara ett år innan han dog. All propaganda från översteprästen Kartir Hangirpe och andra kritiker gjorde att Mani började ifrågasättas även inom hovet.  

Hormizds bror Bahram, som var motståndare till manikeismen, blev nu kung (regerade 273-276). Han kallade hem Mani som var på väg till Armenien och ställde honom inför rätta. Bahram gjorde sig själv till domare. Översteprästen läste upp en lång lista av anklagelser mot Mani, bland annat att han skulle ha varit kristen i hemlighet och motståndare till kastsystemet och syskonäktenskap. Perserna hade en tradition av att gifta sig med sina syskon. Kung Shapur själv hade gift sig med sin egen syster. Mani försvarade sig envist mot anklagelserna men kungen hade bestämt sig och Manis öde var redan avgjort.

Kung Bahram avbröt Mani och sade: "Du är inte längre välkommen. Vad är du värd egentligen? Du varken krigar eller jagar". Mani frågade vad han hade gjort för ont och hänvisade till att han hade visat sig kunna rädda liv. Men kungen hänvisade till att både hans far och bror var döda, utan att Mani kunde förhindra det. Han sade: "Du kallar dig helbrägdagörare, men bota kan du ju inte!". Kungen avslutade sin dom med orden: "Denne man har kommit för att uppmana människorna att utplåna världen. Innan hans planer blir verklighet är det nödvändigt att utplåna honom".

Detta var år 276. Mani skulle dö en långsam och plågsam död. Han slängdes i fängelset och svalt ihjäl efter 26 dagar. Därefter körde bödlarna en glödande järnstång i liket, flådde och styckade det. Sedan hängdes olika kroppsdelar i stadsporten i huvudstaden Gundeshapur (Beth Lapat). Manis lärjungar ropade "Mani Khayye" (Mani lever) och de kom därför att kallas manikéer (Manicheans på engelska).

Manis lära förbjöds i Persien och ledarna för hans samfund avrättades. Men manikeismen vann stor terräng i stora delar av orienten, t ex hos uiguriska härskare som gjorde den till sin statsreligion. Till Kina kom manikeismen på 600-talet och blev en viktig religion som varade ända till 1350-talet.  

Dessförinnan spreds manikeismen också västerut i det romerska imperiet till Syrien, Egypten, Palestina, Mindre Asien, Nordafrika och Spanien. Därför var både kristna företrädare och romerska kejsare mycket oroliga för manikeismen. De såg manikéerna som kättare men också som spioner eftersom de kom från Persien - Romarrikets värsta fiende. Manikeismen kom snart att bli ett skällsord för alla de som anklagades för kätteri mot kyrkan.

Eusebius av Caesarea, biskop i Palestina (ca 260-340) skrev om Mani: "Han presenterade sig själv som Jesus. Han fogade samman falska och ogudaktiga lärosatser och spydde ut dem igen som ett dödligt gift från Persien och in i denna del av världen".

Den romerske kejsaren Diocletianus (244-311) sade om manikéerna: "Vår fasa är att de med tiden ska lyckas infektera hela vårt imperium som giftet från en mycket elak orm".

Kejsaren Teodosius undertecknade år 382 ett dekret där de manikeiska munkarna dömdes till döden. Bara 50 år tidigare hade kejsar Konstantin blivit den förste romerske kejsare som antog kristendomen. Efter domen mot de manikeiska munkarna skärptes också lagarna så att man förbjöd alla hedniska ritualer, även inom hemmet. Nu skulle romarna respektera Gud och Jesus.

 

Manis lära

Om vi återgår till Manis lära kan vi konstatera att han var gnostiker som sökte kunskapens ljus för att befria anden. Enligt manikeismen är människans själ en andlig gnista fången i kroppen, men denna kan alltså befrias och avskiljas från den materiella kroppen genom kunskap (gnosis på grekiska). Mani trodde på en dualistisk tillvaro med två krafter (kyane ܟܝ̈ܢܐ) som är varandras motsatser; ljus och mörker, gott och ont. Kärnan i Manis skapelseteori är att det inte är Gud fader, Abba d-rabbuta ܐܒܐ ܕܪܒܘܬܐ , som har skapat människan. Det är Mörkrets makter som har slukat ljuspartiklar och därefter skapat Adam och Eva i ett äktenskap mellan två demoner. (Termerna Abba d-rabbuta och kyane användes av den östassyriske författaren Theodore Bar Koni från sent 700-tal i boken Scholion). Slutmålet för människan är att ljuset ska befrias genom ett strikt reglerat asketiskt liv, annars återföds det i evig fångenskap.

Mani avvisade inte de stora religionerna. Han ansåg att de var bristfälliga och ville därför fullända buddhismen, zoroastrismen och kristendomen, samt delar av den mosaiska tron. Mani hävdade att Gud hade skickat flera budbärare att sprida Hans ord; Buddha till Indien, Zarathustra till Persien och Jesus till Palestina. Men nu hade Gud utsett honom att samla religionernas alla goda budskap i en enda lära, som han sammanfattar i tio budord:

  1. Du ska bara leva med en partner
  2. Du ska avstå från sexuella utsvävningar
  3. Du ska inte ljuga
  4. Du ska inte hyckla
  5. Du ska inte tillbe avgudar
  6. Du ska inte bedriva trolldom
  7. Du ska inte döda djur
  8. Du ska inte stjäla
  9. Du ska inte tvivla på Manis lära
  10. Du ska vårda de utvalda


I sina texter skrev Mani att gott och ont fanns i alla varelser: Själen var ren men kroppen var oren. Den rena själen kunde bara segra om ljuset stärktes. För att stärka ljusets krafter skulle man undvika fysiskt arbete, inte skada växter eller djur och begränsa sexualdriften till ren fortplantning. Manikéerna insåg förstås att det låg en motsättning i detta synsätt. Om de skulle överleva som religion krävdes det att den breda massan av anhängare, som kallades åhörare, tog på sig det förbjudna arbetet, d v s att plöja, så, skörda, tillaga mat och framför allt att föda barn. Åhörarna begick förstås en synd men de utvalda, de högsta bland manikéerna, skulle ta på sig den synden.

De utvalda levde enligt de stränga asketiska reglerna. Dessutom fastade de, bad böner, läste, skrev, sjöng och målade. Efter solnedgången samlades de för att äta dagens enda måltid. De åt bara mat som ansågs innehålla särskilda ljuspartiklar så som gurka, squash, ljusa meloner och osyrat vetebröd. De fastade 100 dagar om året, varav 30 dagar i ett sträck. Den muslimska fastemånaden Ramadan, att fasta i 30 dagar och inte äta eller dricka före solnedgången, kan mycket väl vara ett manikeiskt arv. Även åhörarna fastade, men bara söndag och måndag (kristna fastar onsdag och fredag). Och de skulle be fyra gånger om dagen. Åhörarna kunde nå frälsning men det krävde flera reinkarnationer, d v s pånyttfödelser, då ljuset i dem stärktes.

Manikeismen blev en intressant religion men till slut dog den ut och dess lära glömdes bort. Ljusets apostel, ܐܝܙܓܕܐ ܕܢܘܗܪܐ, försökte driva ut de mörka krafterna ur den jordiska tillvaron men misslyckades. Ondskan härjar alltjämt i världen, där den svage slukas av den starke. Och de goda krafterna fortsätter sin kamp mot ondskan.

--

 

Källor:

Encyclopedia Iranica

http://www.gnosis.org/library/manis.htm

Illustrerad Vetenskap Historia, nr 2, 2012

Den dolda pärlan, vol II, s 72, 89-95

 

 

Augin Kurt Haninke
Journalist

 

läsarna kommenterar...

Persian 130508 - 03:07

@ Fehmi Barkarmo "Om han var av persiskt ursprung, som en del gör det gällande, borde han rimligen hålla sig till persiska språket, särskilt i en tid då Babyloninen var under persiskt styre." - Perserna använde "arameiska språket" som huvudspråket inom persiska imperiet. Därav till att alla dokument eller skrifter överhuvudtaget skrevs på arameiska.

Innana 130127 - 15:57

Intressant

Aa 130127 - 13:21

Hundra år innan hette den provinsen Assyria som då var en del av det romerska riket. Självfallet vet man inte vad mani hade för identitet men jag tror judisk identitet. För vilket folk är benägen att uppnå förändringar jag tror ett folk som är i minoritet. Vi vet att majoriten av folket var assyrier och att de hade blivit kristna 200 år innan. I och med hans nära anknytning till mandéerna så är han jude med all sannolikhet

Mustafa 130126 - 13:25

Intressant artikel Augin. Om du har tid vore det intressant om du kunde forska lite på andra assyrier som har påverkat hela vår kristna kyrka

Augin K Haninke 130125 - 12:19

forts svar från författaren: Joseph var den som först tipsade mig om ämnet med samma fråga som han skriver här uppe, alltså om Manis teorier kan vara grunden för Nestors ideer på 400-talet. Jag har inte stött på någon sådan koppling, men det tål att undersökas av teologer och historiker.

Augin K Haninke 130125 - 12:19

Svar till Fehmi Barkarmo och Joseph. Min spontana reaktion var också att Mani skulle kunna vara assyrier. Han var född i den assyriska staden \"Mardinu vid Tigris\", som jag undrade om det var dagens Mardin, han skrev på assyriska och hans främsta lärjungar hade assyriska namn (Adday och Ammo). Även faderns namn, Patti, förekommer hos oss som Patte (förkortning av Petrus). Men vid närmare granskning kunde jag inte hitta belägg för det i de källor jag genomsökte. Dessutom ligger dagens Mardin 30-40 km bort från Tigris, vilket är för långt för en 12-åring att vandra ensam. Oavsett vad Mani hade för etnicitet, är det intressanta i sammanhanget hans lära. Religiösa läror är dessutom ofta universella där etnicitet inte spelar så stor roll.

Lennart Warring 130125 - 11:32

I manikeismen förenas idéer från kristendom, zoroastrism och buddhism men den hade också djupa rötter i den assyriska traditionen både konkret och när det gäller andliga föreställningar. I manikeismens heliga böcker finns till exempel Gilgamesh, Humbaba och Utnapishtim omnämnda. En central idé inom manikeismen var att varje människa hade en andlig tvillingsjäl som kunde fungera som andlig vägledare genom livet. Denna tvillingsjäl beskrivs på ett sätt som påminner mycket om Enkidus roll i Gilgamesheposet.

danho 130125 - 11:10

Högst intressant artikel jag. Själv är gnostiker i min kristna och utifrån artikeln ser man att mani var d me sin rena kristna lära utan dogmiska inslag som enbart syftar till. Mänskligt kontrollbehov i olika former kännner igen d i vår kyrka mkt bra. Artikel ammo augin

Företaget 130125 - 09:42

Jag gillar det nionde budordet!

joseph 130125 - 08:03

Hej Avgin! Du kastar ljus över det religiosa förflutna i Mellan-östern,och du går tillbaka till mitten av två hundra talet,jag tror Mani-khaismen är föregångare till nestorios religiosa tolkningar,Enligt din fösknings beskrivning Uigurier var stor anhängare av nestorismen ochså,Uigurier är an fäder till nuvarande turkar och genom religosa kontakter vandrade visa stammar till mellan östern.

Afram 130125 - 07:58

Det är möjligt att du har rätt Way, har funderat på det länge...jag tror att Gud kan man nog nå på flera sätt, men för den som inte orkar leta efter den vägen erbjöd Gud ett sätt, när Han levde som människa på jorden. Det här med att "inte ha Gudar jämte Mig", behöver inte betyda en annan religion utan i många fall kan det vara annan typ av avgudan som pengar. Det är då man kan komma på villovägar.

Fehmi Barkarmo 130124 - 22:16

Det är intressant att få veta att ännu en religion som var nära på att spridas till hela världen föddes i det forna Assyrien. Undrar om inte Mani var av assyriskt börd, inte minst med tanke på att de grundläggande begreppen i hans lära består av assyriska ord. Om han var av persiskt ursprung, som en del gör det gällande, borde han rimligen hålla sig till persiska språket, särskilt i en tid då Babyloninen var under persiskt styre.

Jan 130124 - 15:19

Intressant läsning!

Afram 130124 - 14:43

Begreppet manikeerna och dess koppling till Mani khaye (själ, leva på östassyriska) är särskilt intressant.

Way 130124 - 14:34

När man lever ett sunt liv behöver man inte följa någon religion, ta allting med måtta en människa som inte kan få ro i kroppen kan ingen religion få ro på.