Publicerad: 2015-05-08

  • Tipsa en vän
  • Skriv ut artikeln
Marlen Eskander berättar om sin mormorsmor och sin pappas morfar. Foto: Hujådå

Min familj under Seyfo (3)

LIVSÖDEN För att markera hundraårsminnet av Seyfo publicerar Hujådå svenska assyriers berättelser om vad som hände deras familj under folkmordet. I det tredje avsnittet berättar Marlen Eskander, 38 år, från Södertälje.

Min familj kommer från Tur Abdin. Det jag vill berätta handlar om min mormorsmor. Tillsammans med sin bror lyckades hon fly till en större stad. Jag vet inte vilken, det kan vara att de inte själva visste. Där var de en tid och överlevde genom att tigga på gatorna. Sedan fick det höra att det hade blivit lugnare i hembyn så de beslöt att återvända. När de gjorde det blev brodern dödad framför min mormorsmors ögon. 

Min mormorsmor hade också en syster. Hon hade kommit ifrån sina syskon under oroligheterna. Till slut fick min mormorsmor höra vad som hänt med hennes syster. Hon hade blivit våldtagen. Hon födde sedan en handikappad son och hon och sonen bodde hela livet i kloster. Hon var inte nunna, men hon bodde och jobbade där. Det var ett sätt att sona det som hade hänt. Det ansågs ju skamligt att hon varit med om något sådant.

Än idag kan min mamma inte tala klarspråk om våldtäkten. När hon har berättat det här för mig har hon sagt ungefär så här: "Turkarna gick väl in till henne och gjorde något med henne." Det är svårt att säga rakt ut att hon blev våldtagen.

Min mormorsmor gifte sig efter Seyfo. Hon var bara 13 år när hon gifte sig. Hennes man gav en åsna till familjen för att få henne.

En annan släkting, min pappas morfar, var inte i Tur Abdin under Seyfo utan studerade till präst i Jerusalem. Efter folkmordet flyttade han tillbaka till Tur Abdin och senare flyttade han till nordöstra Syrien. Där drog han omkring i byarna, tog av sig sina prästkläder och uppsökte assyriska familjer som hade tvångskonverterats till islam. Han lyckades återkonvertera 70 familjer. Det var under den tid då fransmännen styrde i Syrien så detta var möjligt.

Jag ser honom som en stor människa. Jag har undrat vad det var som gav honom denna styrka. Han hade ju inte själv varit med om folkmordet. Han hade inte samma trauma och rädsla som många andra.

Det som händer vårt folk nu i Syrien och Irak gör att upplevelserna under Seyfo blir aktuella. Det hela är inte bara en berättelse, jag förstår mycket bättre vad vårt folk då fick gå igenom. Jag ser också konsekvenserna av det. Vi är traumatiserade, jag är traumatiserad. Jag var irriterad på min mormor att hon inte ville tala ut, att hon var så rädd. Men det är resultatet av att ha upplevt ett folkmord. Det är ett kollektivt trauma. Vi styrs av rädsla, vi tycker synd om oss själva.

 

Berättat för Svante Lundgren  

Redaktionen

 

läsarna kommenterar...

ÖC 150515 - 22:15

Marlene, den tredje eller fjärde generationen, mao den generation som känner sig mäktig att agera, agerar med kraft och irritation, precis som du.

shamiram 150515 - 08:40

Tack för du delar med dig av detta Marken! viktigt att vi minns det vi fått berättat för oss eftersom tyvärr ingen nedtecknat dessa hemskheter direkt där och då.

yuksel kaffoshy 150511 - 21:12

Det är hemskt att läsa om Seyfo och de brutaliteter folk genomgick. Jag käner igen det du berättar utifrån vad mina mor och farföräldrar återberättade till mig och mina syskon. De lyfte särskilt upp kvinnornas öden, det vill säga att kvinnorna hellre gjorde självmord än gifte sig med förövarna. Det är som om det tvättar skammen efter våldtäkten eller tvångskonventeringen. Kvinnor har i alla tider utnyttjars sexuellt i smutsiga krig och kvinnorna själva glömmer bort att de är offer och känner skam över det inträffande. Islamiska staten håller kvinnor som sexslavar i dagens upplysta samhälle och omvärlden blundar och låter det ske. Jag kan inte fatta att sådant kan ske i detta årtusende!

Tawdi 150511 - 07:58

Tack för dessa berättelser som berör.










ARS extra ROM 2016 antog ändring av stadgar som ökar kraven på medlemsredovisningen. Foto: Hujådå