Publicerad: 2015-06-13

  • Tipsa en vän
  • Skriv ut artikeln
Seidi Garis från Göteborg berättar om sin farmors öde under Seyfo.

Min familj under Seyfo (8)

LIVSÖDEN För att markera hundraårsminnet av Seyfo publicerar Hujådå svenska assyriers berättelser om vad som hände deras familj under folkmordet. I det åttonde avsnittet skriver Seidi Garis från Göteborg om sin farmors upplevelser.

Min familj är från byn Bote som ligger drygt 10 km norr om Midyat. Under åren har jag många gånger fått höra av min pappa och min faster hur Seyfo drabbade bland annat deras mamma, dvs. min farmor.   

 

Min farmor Basna tillhör släkten Shahino. I byarna runt omkring Bote var släkten Shahino omtyckta och de var kända för att vara duktiga hantverkare i keramik och vävning. Det som drabbade min farmors släkt under Seyfo är svårt att sätta ord på. Min farmor var 11 år när Seyfo drabbade byn i mitten av juli 1915 och hon har berättat följande:

Det gick rykten i byn om att kristna på andra håll dödades. Vi blev oroliga och rädda. Min pappa som var en mycket omtyckt och hjälpsam person, frågade våra muslimska (kurdiska) grannar om vad som var på gång. Han ville att de skulle vara ärliga mot honom och tala om vad det var som var på gång. Men de lovade och försäkrade honom att vi inte behövde vara oroliga och att de skulle försvara oss.

I mitten av juli 1915, kom nyheten om att vår by var omringad av muslimer (både turkiska soldater och kurdiska klaner). Alla kristna i byn sökte sig till kyrkan. Jag minns att vi bara hann ta med oss det nödvändigaste. Vår släkt bestod av fyrtiotre personer. Kyrkan var stor men den var alldeles för liten för att inhysa över 1 000 personer samtidigt. Det blev verkligen trångt.

Under den tredje dagen i kyrkan ropade en ung muslimsk (kurdisk) man efter min äldste farbror Behno och presenterade sig som en god vän till vår familj från grannbyn Ournes. Han berättade att han hade skickats av sin far (Sabriye Mhamma) för att hämta familjen Shahino och föra dem i säkerhet. Han försäkrade på heder och samvete att det var för att rädda oss. Inom släkten var det bara min yngste farbror Hane som inte ville tro på honom. Hane försökte att övertala de andra i släkten men ingen ville lyssna på honom. Hela vår släkt inklusive min farbrors fru och barn följde med den muslimska mannen och hans män medan min yngste farbror stannade kvar i kyrkan.

När vi började närma oss byn Ournes, ändrade de muslimska männen helt plötsligt riktning. Misstankarna om att det var en fälla började bli uppenbar men vad kunde vi göra nu när det var försent. De styrde oss mot en grotta (Zerqe) som låg vid vägen. När vi kom fram till grottan stoppade de oss. Vi blev mycket rädda men ingen vågade fly eller göra något. Vi tvingades att ta av oss våra kläder. De muslimska männen var beväpnade med gevär, svärd och stora knivar. Först sköt de männen och sedan började de att döda oss med svärd och knivar. Jag fick själv några knivhugg och föll ihop bredvid min mamma.

Efter några timmar, passerade en karavan som hade varit i byn Bote och plundrat de kristnas hem på deras tillhörigheter förbi grottan. De hade hört någon eller några bland de döda människokropparna som fortfarande var vid livet. En kvinna vid namn Fato i karavanen hittade mig och tog mig med sig hem till sin by Ournes.

När jag tillfrisknade efter en tid fick jag höra följande av Fato:

Vi såg att det låg många döda kroppar vid grottan. Då vi kom närmare upptäckte vi att det fortfarande fanns några som var vid liv. Detta gjorde mig mycket ont. När vi såg vilka de döda kropparna var blev jag ännu mer ledsen. Min första reaktion var att släkten Shahino gjorde enbart goda gärningar och vem kunde göra så här mot dem. Du låg vid en kvinnas kropp och det måste ha varit din mamma men jag såg att du andades. Jag bad min man att ta upp dig eftersom jag såg att dina sår inte var livshotande. Min man sa: "Gör det inte. Vi kommer att få problem om någon får reda på detta". Men jag var envis och ville ändå göra det. Vi tog upp dig och la dig på åsnan och gick hemåt. Du började vakna till på vägen. Efter några veckor var du frisk från såren.

Jag fick också höra från Fato att det var hennes bror som hade utfört dådet mot vår familj och att hon var lite orolig över situationen. "Om han får reda på att jag har räddat dig kommer han att vilja ha dig till hustru", sa hon.

Jag bodde hos familjen några månader och började ana att de skulle gifta bort mig till någon muslim när jag snart skulle fylla 12 år. Jag började utföra en del tjänster och gick ärenden åt familjen. Det var under ett sådant ärende som jag träffade på en assyrisk kvinna vid namn Maryam. Hon var från släkten Serti från min by och var dessutom gudmor till oss. Hon hade blivit bortrövad och tvingats att konvertera till islam. Hon blev också överraskad att jag levde. Hon lovade att hon skulle göra allt för att jag inte skulle hamna i samma situation som henne.

Maryam berättade för mig att hon hade hört att det fanns planer på att gifta bort mig. "För att du inte ska hamna i samma helvete som jag, ska jag hjälpa dig så att du tar dig till byn Iwardo, en by dit de överlevande kristna har tagit sin tillflykt till", sa hon. Under tiden förklarade hon för mig hur jag skulle hitta till byn. En kväll smet jag från huset och gick hem till Maryam. Hon gömde mig bland höhalmen i stallet. Hon visste att de skulle leta efter mig i hela byn och så blev det också. De kom och frågade efter mig men Maryam svarade att hon inte hade sett mig på två dagar. Jag vet inte hur länge jag gömde mig där men en natt kom Maryam till höstallet och sa att jag måste ge mig av.

Byn Iwardo låg på en kulle och syntes från Ournes. Gångavståndet var ungefär en och en halv timme. Jag gick på en smal skogsstig som skulle leda till Iwardo. Det var natt och mörkt, men månskenet gjorde att jag kunde se framför mig. Jag passerade ett berg och några åkrar. Jag satt ibland och vilade mig men vågade inte sitta för länge då jag var rädd att jag skulle somna. Jag fortsatte hela natten. När jag började närma mig byn, hörde jag någon fråga vem jag var på assyriska. När jag svarade på assyriska, kom två personer ut för att möta mig. De tog mig sedan till familjen Skandar dbe Dahhe där också min moster Hazme (Yade Pire) bodde. Hon omfamnade mig och vi grät båda av glädje.

Efter Seyfo såg det ett tag ut som om jag var den enda i hela min släkt som hade överlevt. När det efter en tid blev möjligt att flytta tillbaka till min by Bote, hittade jag min yngste farbror Hane som mirakulöst nog också hade klarat sig genom att gömma sig i vårt hem istället för att stanna i kyrkan. Jag tackade Gud för att jag inte var den enda i vår släkt som hade överlevt och det blev en återförening med stor glädje.

Tiden efter Seyfo var väldigt svår då vi var tvungna att börja bygga upp en tillvaro från grunden. Rädslan och oron för att ännu ett Seyfo skulle drabba oss och göra slut på oss som hade överlevt fanns där hela tiden.

En dag fick vi ett oväntat besök av Maryam. Det visade sig att hon var bland dem som hade tagit sin tillflykt till kyrkan i Bote när muslimerna omringade den. Hon berättade följande för mig:

Alla som hade tagit skydd i kyrkan insåg att ingen skulle överleva om man stannade kvar. Ytterdörren kunde man lätt bryta upp. Jag hade min fem månaders gamla son med mig. Jag lade honom vid en vägg för att han inte skulle bli nedtrampad och gick ut på gården och hoppade in i kyrkans brunn som var torrlagd. Mannen som sedan tog mig till bihustru hittade mig i brunnen. Jag ville hellre dö men han övertalade mig att han skulle rädda mig. Det var kroppar överallt ute på kyrkogården. Jag visste inget annat än att följa med till hans by Ournes. Efter några dagar fick jag höra att någon hade en pojke på omkring 5 månader som behövde ammas. Det var vanligt att muslimer tog barn som var under två år som sedan uppfostrades till muslimer. Jag tänkte på min son och det gjorde mycket ont.

Jag tänkte för mig själv att eftersom min son inte lever kan jag amma ett annat barn. Efter någon timma kom de med pojken. Jag tog honom i min famn och såg med en gång att det var min egen son. Jag kände stor tacksamhet över att jag levde och kunde amma honom men vågade inte avslöja att han var min egen son. Jag fick bita ihop för att inte visa min glädje när jag ammade honom. Som tur var fick jag ha honom så länge jag ammade. Jag tänkte hela tiden hur jag skulle göra. Jag bestämde mig för att försöka vara en bra hustru till min muslimske man för att på det sättet kanske få behålla min son. Efter några dagar berättade jag detta för honom. Till min förvåning sa han inte emot. Han undrade bara varför jag inte talade om detta från första dagen. Jag förklarade att jag inte vågade.

På detta sätt uppfostrade Maryam sin son Iso tills han var drygt 8 år gammal. Hon pratade ofta med sonen om det som hade hänt. Hennes muslimske man hade gått med på att lämna pojken ifrån sig om någon av hennes släktingar hade överlevt.

Efter Seyfo började de få assyrier som hade överlevt återvända till sina byar och man började söka upp släktingar som hade klarat sig. När Maryam fick reda på att hennes tre bröder (George, Abdo och Nouman) hade överlevt, tog hon kontakt med dem och lämnade sonen till dem. Maryams bröder lovade henne att se till att pojken gifte sig med en assyrisk flicka när han blev stor.

Maryam brukade komma till byn för att hälsa på sina bröder och sin son. Hon kunde inte återvända eftersom hon hade flera barn med den muslimske mannen. För barnens skull ville hon stanna och leva som muslim, men inom sig var hon alltid kristen. Maryams bröder höll sitt löfte och hennes son Iso gifte sig sedan med en assyrisk flicka. Idag bor de flesta av Iso's barn och barnbarn i Holland och Sverige.

När jag tänker på min farmor undrar jag ofta hur hon hade ork och lust att fortsätta leva efter allt som hon hade varit med om. Att se alla sina närmaste slaktas och mördas på det mest barbariska sättet måste ha satt djupa spår i henne. Att dessutom veta att bödlarna fanns i grannbyn som bara låg ett par kilometer ifrån gjorde säkert saken inte lättare. Stöd från samhällets sida för att bearbeta detta trauma var inte aktuellt utan man var ständigt orolig och rädd för att ytterligare en Seyfo kunde hända. Som jag har fått höra var farmor väldig försiktig varje gång hon skulle berätta om sina upplevelser. Hon tittade alltid runt omkring sig först och talade med låg röst. Jag hade gärna velat vara med dessa stunder för att få reda på hur min farmor fick styrkan och tron att fortsätta leva. Må du vila i frid!

 

Seidi Garis

 

läsarna kommenterar...

Natan 150614 - 15:10

Mkt välskrivet. Man levde sig in i det du skrev. Må Gud vaka över oss och beskydda oss ifrån allt som vi går igenom!