Publicerad: 2015-11-08

  • Tipsa en vän
  • Skriv ut artikeln
"Allra mest hopp bringade Linus Malmborg", skriver Nemrud Kurt.

Mitt vidunderliga, vackra lag

KRÖNIKA Det finns alltid spöken att jaga bort, förbannelser att bryta och förtrollningar att hålla vid liv. Årets Assyriska klarade av allt det där. De behövde inga förutsättningar för att lyckas. De gjorde det ändå.

Stockholm - 501. Skylten gav oss en klump i halsen. Hade vi verkligen åkt så långt söderut? Jag och Ashur tittade på varandra, undrade om vi någonsin skulle komma hem. Då viskade en inre röst om att hemmet är en känsla och inte en plats. Vad gjorde det egentligen att vi befann oss i Ängelholm när Assyriska precis besegrat sina demoner och knockat stadens stolthet i Superettans premiär? Vi rullade vidare med ett leende, blickade lika mycket norrut på E4:an som uppåt mot stjärnorna. Det var dit vi skulle. Vi och Assyriska, av den enkla anledningen att vi är Assyriska. 

Det hör inte till vanligheterna att AFF över huvud taget vinner över Ängelholm, framför allt inte på bortaplan, men så hör ju inte den här säsongen till vanligheterna. Det här var ett år då Assyriska verkade genomsyrat av vinnarmentalitet. Inför derbymatcherna handlade det inte längre om en rädsla att förlora, inte längre om tveksamhet och tystnad, utan om en järnhård vilja och ett vrål som ekade över Södertälje.

Det här var säsongen då Fredrik Holster såg en lucka mot evigheten och bestämde sig för att skicka iväg en glödande halvvolley rakt igenom den. Det här var säsongen då Christopher Brandeborn sprang in 6-0 och 7-0 i en sanslös uppvisning mot Utsikten, och det här var säsongen då inte ens ett 0-3-underläge efter 20 minuter kunde stoppa AFF från att plocka poäng. Vi fick skriva sagor med en usel, uråldrig penna och bläcket hann inte ens torka innan vi krafsade ner nästa kapitel. Ta sagan om hur Jojo Makdessi gick från hånad till hyllad, från ofarlig till odödlig, eller den om hur Robin Malmkvist stoppade en straff som definierade säsongen.

Vi kan lyfta fram Adrian Engdahls lovande målvaktande, eller Kyle Konweas dominans i defensiven, eller Gustavo Blancos erövring av luftens rike. Vi kan prata om hur Isa Demir stod upp rakryggad i derbyt och skickade signaler till resten av laget att göra detsamma, om hur Christer Youssef gick från kreativ pojke till klok pappa, eller om hur Mattias Genc till slut nådde tvåsiffrigt i skytteligan. Det går att skriva om Rani och Rani, om Nemrud och Filip, om en pånyttfödd back i David och en Jens Jacobsson som hela tiden fick knyta näven och motbevisa hela läktaren, om en dribblande Aziz och en fenomenal Alex Nilsson, om Christoffer Erikssons hjärna och Andreas Haddads hjärta. Det går, absolut. Men det går också att skriva några rader om en älskad kapten. 

När Ashur och jag lämnade Ängelholm och såg den där skrämmande skylten med "Stockholm - 501" hade AFF hunnit tända hoppet i våra hjärtan. En gungande frispark av Genc? Ett dribblingsnummer av Aziz? Jo, visst, men allra mest hopp bringade Linus Malmborg. Han var tillbaka efter korsbandsskada och kom att få vikariera som vänsterback trots bristande snabbhet, och han spred genast sin positiva energi var han än befann sig. Efter segern i premiären klappade han klubbmärket och sa att resan fortsätter, omedveten om att det här skulle bli året då AFF jagade bort spöken, bröt förbannelser och lyckades hålla förtrollningen vid liv åtminstone ett år till.

Och när slutsignalen ljöd i allra sista omgången tittade han ut över läktaren, klappade klubbmärket igen, log så stort han kunde och applåderade publiken. Vi möttes nere vid planen och pratade lyckligt om en säsong över förväntan. Linus hade varit ledaren för mitt vidunderliga, vackra lag som aktiverat hjärtat mer än hjärnan. Det är därför den här texten är fylld av mer känslor än tankar, mer kärlek än analyser. Men okej, så här: Så länge Linus Malmborg drar av sig kaptensbindeln och räcker över den till en supporter kommer det alltid finnas hopp för det här fotbollslaget. Så länge Assyriska är vi och vi är Assyriska kommer klubben för evigt vara odödlig.

 

Nemrud Kurt

 

läsarna kommenterar...

Patrioten 151111 - 17:55

Ett lysande exempel på positiv patriotism. Mera sånt Nemrud

Ashuroyo 151109 - 09:46

Du är ett helt otrolig Nemrud. Jag älskar att läsa dina texter. Jag hoppas att du aldrig slutar skriva. Tihe!

Tihe 151108 - 15:18

Bra skrivet Nemrud.