Publicerad: 2016-04-19

  • Tipsa en vän
  • Skriv ut artikeln
Nemrod Barkarmo reflekterar om sin väg till en assyrisk identitet.

Berättelsen om den förlorade assyriern

IDENTITET En stor del av mitt liv var jag död, fysiskt levande men utan att leva. Nu idag känns varje dag som en ny möjlighet, jag är fri, både kroppsligt och andligt. Jag har funnit mitt kall, det som jag en gång var så långt ifrån. Jag var död, men nu har jag äntligen börjat leva, skriver Nemrod Barkarmo, styrelseledamot i Assyriska Ungdomsförbundet.

Dagis, skola, gymnasium och universitet. Hela mitt liv har jag haft en strävan av att passa in med alla andra. I olika forum, i olika tidsspann av mitt liv, alltid en strävan efter att passa in. Att få vara en del av gruppen och att inte sticka ut från mängden.

Det fanns dock ett problem, jag var inte som alla andra.

I stora delar av mitt liv kände jag utanförskap, jag kände mig som en gäst med belånad tid i detta land. Jag kom alltid bra överens med mina klasskamrater och vi umgicks dagligen, men någonstans så visste jag att jag inte var som dem. Det visste de också. Hur mycket man än anpassade sig, så passade man ändå aldrig in.

Jag hatade att vara en blatte, och ordet assyrier skrämde mig. Det var något jag lärt känna men som jag ändå inte kände till. Jag hatade att vara annorlunda. Jag hatade det så mycket att jag gjorde allt för att bli som alla andra, för att leva som dem. Det jag dock inte förstod, inte där och då var att jag egentligen tog livet av min själ. För samtidigt som jag gjorde allt för att passa in i "den andra sidan" så avlägsnade jag mig allt mer ifrån min kropps egen kärna. Varje frö som försökte slå rot i mitt hjärta hittade ingen bördig jord och iskallt slog jag ifrån mig den assyriska grönskan.

Andra nationer letar världen över för att finna en sten med deras namn, vi assyrier har våra namn inristade i världens alla hörn.

Jag härstammar från det gamla Assyriska riket, av många känt som Mesopotamien, landet mellan floderna, civilisationens vagga. Vi talar ett av världens äldsta språk, vårt historiska kulturarv kan idag beskådas i museer i alla världens hörn. Forskare förundras fortfarande av de uppfinningar och monument som mina förfäder reste för flera tusen år sedan, då människor fortfarande levde i grottor på andra håll i världen. Jag å andra sidan, förnekade den, eller brydde mig helt enkelt inte särskilt mycket om den.

Jag hade en skatt i kulturarv och traditioner, vilket jag tragiskt nog aldrig förstod. Jag kastade alla dessa dyrbara juveler och smycken i havet, såg dem sjunka till botten och glömde länge bort var de låg gömda.

Min assyriska etnicitet vandrade med mig under alla mina år. Min etnicitet och mitt kall lämnade aldrig min sida, trots att den inte var särskilt önskad så fanns den alltid kvar. Den gav inte upp, den gjorde allt för att inte förlora sin son, för att inte förlora sitt barn. Och någonstans där långt in i mina sinnen så visste jag att jag var speciell. Att jag hade ett kall. Mitt öde ville annorlunda. Den här känslan vägrade lämna mig ifred, så jag hade inget val.Det var nu eller aldrig.

Jag valde att ta itu med denna känsla, jag valde att söka upp min assyriskhet för att en gångför alla förstå varför den inte lät mig vara ifred. Varför den vägrade låta mig vara som alla andra. I dagar och nätter läste jag om min historia, jag tvingade mina föräldrar att tala assyriska i hemmet. Jag försökte att se världen ur assyriska ögon och med assyriska värderingar och tankar blev nu formade efter min assyriska etnicitet.

Det var svårt till en början, jag led och kämpade länge men gav aldrig upp. Vad var denna assyriskhet? Denna fråga blev till en besatthet av mig och om det så skulle ta mig en evighet så var ett svar mitt krav.

Dagar blev nätter och nätter blev dagar. I bibliotek, på internet, genom frågor till mina föräldrar så gjorde jag allt för att lära mig. Mina försök till att prata assyriska var till en början tragiska och meningarna var grammatiskt felaktiga och uppbyggda av svenskassyriska ord där jag hittade på egna böjningar. Men jag försökte och gav aldrig upp.

I ett helt år gjorde jag allt för att bygga upp min kunskapsbank om vem jag var och vad jag övergett. När jag väl fann svaret så brast jag ut i gråt. Jag hade övergett världens första civilisation. Jag hade glömt de stora konungarna, vilkas namn fortfarande ekar i denna atmosfär. Jag hade glömt "öga för öga och tand för tand". Jag hade glömt Semiramis hängande trädgårdar och Babels torn. Jag hade glömt bort släkt och gemenskap, kärlek och band. Jag hade allt detta vid min sida, men min blindhet gjorde att jag kände mig ensam. Jag hade glömt bort vem jag var. Jag var levande men utan att leva.

Ett år av mitt 24 år långa liv har jag varit levande. Idag vet jag vem jag är, jag är inte rädd för att vara speciell och inte heller rädd för att sticka ut. Jag ska inte påstå att jag kan all min historia. Jag talar inte heller den finaste och mest exemplariska assyriskan. Men för första gången i mitt liv känner jag att jag lever. Varje dag känns som en ny möjlighet, en ny möjlighet för att lära mig något nytt, en ny möjlighet att fånga en juvel eller ett smycke från min assyriska skatt. I 23 år var jag död, men äntligen har jag funnit liv. Ett år med denna assyriskhet har befriat min kropp ifrån de levande döda. Ett år med Assyrien i mitt hjärta hargjort mig odödlig.

Stora delar av den skatt som jag kastade på havets botten ligger fortfarande kvar. Men jag simmar ner efter den varje dag, bit för bit samlar jag in och placerar i säkert förvar i min själs skattkista. Det är långt ner men jag tar ett djupt andetag och samlar syre innan jag beger mig ner till havets botten för att leta reda på den skatt som länge legat gömd. Det kanske tar mig en evighet att samla ihop den. Men vad gör det när jag precis börjat leva?

 

Nemrod Barkarmo

 

läsarna kommenterar...

Fehmi Barkarmo 160420 - 11:07

Tavdi sagi Nemrod, för din uppriktiga berättelse. Jag var gråtfärdig när jag läste berättelsen, både av glädje över att du har lyckats hitta rätt och kan bli ett gott föredöme för andra ungdomar men också över de gigantiska svårigheterna som vår ungdom måste brottas med i sökandet efter sin identitet då ni oftast, som du så väl beskriver, hamnar i en kulturkollision och vacklar mellan två skilda identiteter. Jag är stolt över dig, inte bara som en farbror utan också som en av truppen som stolt varit med och kämpat för den assyriska nationella rörelsens utveckling här i Sverige redan från mitten av 70 talet. Och det vi hör och läser av Nemrod är just det vi drömde om för vår ungdom. I vilken mån vi har lyckats med det eller om vi har misslyckats totalt får tiden utvisa. Men jag ser ett stort behov av att fler ungdomar skriver om sina upplevelser, för era berättelser är den mest trovärdiga indikationen på vad den kampen har lett till.

Stolt assyrier 160419 - 22:19

"Bihobo nafilina omena lo dogrina" ....

Sargon Barkarmo 160419 - 21:09

Bra skrivet Nemrod! Vi är många som känner igen oss och du har verkligen lyckats sätta ord på det. Det känns tryggt att det finns eldsjälar kvar i våra organisationer. Lycka till i AUF!

Barkiz 160419 - 20:19

Starkt Nemrod att våga skriva om dina innersta känslor och tankar , det finns säkert hundratals ungdomar där ute som känner likadant men vågar inte träda fram, det är synd. Kul att du visar mod och stolthet för din identitet. Du är en förebild för många av dina kamrater i den assyriska rörelsen. Fortsätt att kämpa , vi behöver fler som dig.

Sanharib Altun 160419 - 17:42

Blir faktiskt riktigt rörd kunde inte sagt det bättre Nemrod kände igen mej i många fall. Kul och stolt att en kille som du representerar oss Assyrier inom Auf

Trött. Väldigt trött. 160419 - 16:59

Tihe Nemrod! Du har på kort tid lyckats göra ett starkt positivt intryck i den assyriska rörelsen. Den assyriska nationen kan skatta sig lycklig att den har en sådan hängiven, ambitiös och klok ung man till godo. Fortsätt som du gör. Det uppskattas (även om det inte alltid framgår...).

Sharur 160419 - 16:20

Väldigt vackert skrivet, Nemrod! Jag känner igen mig i en hel del av det du skriver. Under större delen av mitt liv var jag också vilsen men "återupptäckte" nyligen min förlorade assyriska identitet och det har varit otroligt befriande. Det känns som om jag nu har ett riktigt syfte och ett viktigt kall i livet, jämfört med tidigare. Att jag nu verkligen kan stå för och kämpa för något viktigt som kommer att bidra med en positiv förändring samt gynna vårt folk i längden. Det som fick mig att "vakna" var alla de orättvisor och annat som sker mot vårt folk i mellanöstern, vilket gjorde mig väldigt ledsen och upprörd. Den undergång som vi står inför i vårt hemland Assyrien om vi tillsammans inte gör någonting åt det. Den instinktiva mänskliga reaktionen mot detta är början på en kollektiv kamp för överlevnad. Jag tror att det är många unga assyrier som idag befinner sig i en liknande situation med liknande erfarenheter.

Ashur akkad Babel sumer bethnahrin d lebi 160419 - 15:36

Inte bara du Nemrod som har hittat hem. Jag var en sann assyrier när jag va yngre, men när jag blev ca 20 år så bytte jag till Araméer för att det var inne då med syrianska FC och hela den biten och att den assyriska sidan va så tysta. Men jag hittade hem igen och nu är min nationalism starkare än någonsin och min kärlek för allt assyrisk större än någonsin är 28 år nu. Jag ska till och med byta ut mitt europeiska namn till någon av dom Assyriska kungarnas namn för att hylla och hedra dom. Tihe umtho Athureyto athro d Assyria.

Claudia 160419 - 15:28

Fortsätt kämpa som du gör, stolt syster!

Mike 160419 - 15:21

Shafiro Nemrod!

Othur 160419 - 11:30

Jättefint Nemrod Tihe. Bra att se dig i AUF