Publicerad: 2016-04-24

  • Tipsa en vän
  • Skriv ut artikeln
Fackeltåg till folkmordsoffrens minne.

Förövarna ska skämmas, inte offren

KRÖNIKA Idag då vi minns offren för Seyfo publicerar vi en krönika som ingick i Hujådås andra nummer ifjol. Skribenten, Anders Q Björkman, är biträdande kulturchef på Svenska Dagbladet.

I samband med att ett nytt människorättspris - världens största - skulle lanseras den 10 mars i år fick jag en intervju med en av de tre personer som står bakom Aurora Prize. Noubar Afeyan, armenisk-amerikansk finansman med rötter i Libanon, berättade att priset på en miljon dollar är en del i en global satsning på att lära sig av historien - genom att lyfta fram berättelser om personer som hjälpt medmänniskor att överleva folkmord. Han var också tydlig med att ett grundläggande syfte med priset är att uttrycka tacksamhet mot de individer och institutioner som räddade liv under folkmordet på armenier, assyrier och andra kristna för 100 år sedan. Afeyans egna anfäder överlevde 1915 en dödsmarsch genom öknen för att de råkade passera bygget av järnvägen mellan Berlin och Bagdad - några tyska officerare på plats la märke till att de kunde tyska och räddade dem.

Noubar Afeyan gjorde en poäng av att det var tyskar - allierade med turkarna under första världskriget - som hjälpte hans släktingar att överleva. Han påpekade också att flera turkar räddade medmänniskor undan massakrerna. Med andra ord: tyskar och turkar var inte alla förövare eller passiva betraktare.

Under intervjun frågade jag varför det har tagit så lång tid att få uppmärksamhet för folkmordet 1915. Afeyans svar var att armenier under en lång tid har varit tvungna att fokusera på att skapa nya liv i nya länder. Först därefter, när marken har känts stabil under deras fötter, har man haft tid att ta tag i traumat och sorgen.

Som ingift i den assyriska/syrianska kulturen känner jag igen detta. Skuggan från Seyfo har alltid funnits där i bakgrunden, men de flesta har varit fullt upptagna med att överleva, att i första hand se till sina egna liv, familjer och karriärer. Dessutom har det i många familjer - men naturligtvis inte i alla - rått en sorts tystnadskultur. Man har där försökt förtränga traumat genom att helt enkelt inte tala om det. Ibland har denna tystnad berott på att man har bott kvar i ett muslimskt land, men ofta har den varit kopplad till skam. Skammen har gjort att man inte har velat tala om sexuella övergrepp som drabbat en kvinnlig släkting, eller om en släkting som blev muslim och försvann ur gemenskapen.

I våras skrev jag ett reportage i Svenska Dagbladet om hur mina barns morfars far sommaren 1915 överlevde Seyfo genom att vandra de elva kilometerna från Midyat till Ayn Wardo. I samband med detta gjorde jag också flera intervjuer med assyrier som fick berätta om sina släktingars öde. Under arbetet märkte jag att en del äldre personer fortfarande inte vill tala om de fasor som ägde rum för 100 år sedan, medan de unga tvärtom vill att så mycket som möjligt ska bli känt.

Men i år när 100-årsminnet av folkmordet får så stor uppmärksamhet och de starka känslor detta väcker dessutom förstärks av att samma tragedi tycks utspela sig igen - denna gång med IS som förövare - väljer allt färre av offrens efterlevande att vara tysta.

Och visst har de unga rätt. Offren för Seyfo ska självklart inte känna skam. Skammen faller på förövarna.

Med detta sagt bör vi dock också komma ihåg Noubar Afeyans viktiga budskap: en människa är inte ond bara för att han eller hon tillhör ett visst folkslag.

 

Anders Q Björkman

 

läsarna kommenterar...

Campus 160426 - 09:59

Endast en gång nämnde P1 seyfo och assyrier i rapporteringen om detta. I fortsättningen har man refererat till Turkiets syn på saken och sagt: Turkiet anser att dokumentären - utan att säga ett ord om dess namn och handling - är en ensidig kritik. Nu kan man tänka sig att typer som Nuri Kino med fler ringt P1 och protesterat mot ordet assyrier och försökt påtvinga sin egen uppfattning, men troligtvis ligger mycket större intressen bakom nedtystnaden av talet om assyrier. Medierna vill helt enkelt inte uppmärksamma det assyriska folket. Och i den tilltagande kampen mot Turkiet är assyrier, och armenier för den delen tyvärr av obefintlig betydelse

Andreas 160425 - 23:22

Fint skrivet Anders. Den första generationen liksom de överlevande Assyrierna var trötta, rädda, hotade. Hotade och påminda dagligen om "ferman". Rädslan och traumat efter Seyfo skapade hos de en ofrivillig och falsk önskan att tränga bort Seyfo.

Barkiz 160425 - 19:58

Att Turkiet ville stoppa filmen är bevis nog att folkmordet har ägt rum utan några som helst tveksamheter. Om Turkiet inte har några lik i garderoben , varför göra allt för att stoppa filmen?? Starkt av tv 4 att stå emot påtryckningarna och visade filmen. Turkiet ska inte tro att de kan bestämma över svensk tv !!

S :M 160425 - 15:03

Bättre om den visas i TV4 och inte tv4 fakta alla har inte den kanalen, men vi tackar TV4 för att de inte gav efter den turkiska ambassadens hot .

Assuroye 160425 - 06:09

Bra, nu har den sänts i svensk TV ! Nästa steg är att få Riksdagen att verkställa Seyfo och att Seyfo blir en del av Svensk Skolundervisning .

TACK 160424 - 08:42

Ett stort TACK till Anders Björkman och Hujådå !