Publicerad: 2016-12-25

  • Tipsa en vän
  • Skriv ut artikeln

Kämpa eller ge upp?

INSÄNDARE Många har de varit som utmålats som framtida ledare för den assyriska rörelsen i Sverige. Ungdomar med en gnistande glöd, ett outtröttligt engagemang och en vilja utöver det vanliga. Men så plötsligt har lågan substituerats med en aska vars rök endast är ett minne av vad denna eldsjäl en gång var. Motgångar och motstånd kan kväva denna låga och gnista som många bär inom sina hjärtan. Vi alla som arbetar inom den assyriska rörelsen kommer någon gång till den punkt i vårt liv där vi ställer oss frågan; Ska jag fortsätta kämpa, eller ge upp?

Det är den 13:e augusti och jag och några andra aktivister har samlats i Assyrien Kulturcenter i Botkyrka för att medverka på en studieträff anordnad av Assyriska Ungdomsförbundet. Som en av de ansvariga för denna aktivitet har jag lagt ned många timmar på att få färdigt en biografi om Hanna Salman. Idag ska vi översätta den klassiska dikten "Monaw Kuoro" från klassisk assyriska, även kallat "kthobonoyo", till Surayt och svenska. Efter att ha berättat om denna storslagna ikon och lärare så går vi över till dikten. Ninos Badur håller taktpinnen och leder oss genom ord för ord och vers för vers. När orden skrivna med den klassiska skriften får sin rätta översättning så känner jag helt plötsligt hur pappret börjar bli tyngre. Syftet bakom varje mening har en tung innebörd och jag känner att pappret som ligger på bordet framför mig inte är tillräckligt starkt för att bära upp den. Inte är heller mitt hjärta tillräckligt rent för att ta emot alla dessa ord som Hanna Salman tydligt formulerat till sina medlevande och alla generationer därefter.


Vad är större skam än förkastad?

"Vad är större skam än förkastad okunnighet? Om vi förvärvat hela väldens rikedomar men inte erhållit kunskap, då är vi inte värda något. Obildade som kan liknas vid djur. Varför har vi försenats så i denna upplysningens, upptäckternas era?"

Varför är vi så oupplysta och försenade? Ja, denna fråga har många gånger fått mig att nästintill knäckas och bara vilja lägga av.

I dag ser vi hur vårt folk, utan vetenskapliga grunder, har delats in i grupper om snart oräkneligt antal namn. Vi ser kyrkor splittras inom sina splittringar och bröder och systrar håller inte längre ihop. Vi ser assimilerade assyrier och många som förnekar sin egen historia. Föreningarna har blivit en samlingspunkt för äldre som spelar kort, medan ungdomarna tyvärr väldigt ofta istället finner sina sociala umgängen på diskotek och nattklubbar. Vi ser familjer knäckas, språket försvinna och även om våra hemländer töms på sin ursprungsbefolkning så vågar jag nästan säga att det är värre här i diasporan. Där, i Irak och Syrien, är det andra folkgrupper som mördar och förföljer oss. Här i Sverige och resterande Europa så är det vi själva som raserar oss och allt vårt kulturella arv från jordens yta.

Tyvärr händer det att man ibland känner att man inte orkar mer, att man bara känner att det helt enkelt räcker. Man ställer sig frågan; "ska jag fortsätta kämpa eller ge upp?"

Men så tänker man bort från allt det pessimistiska och så ser man den andra sidan och ljuset därifrån överträffar skuggorna och mörkret hos allt det dåliga. Den positiva sidan ingjuter mig med energi för att fortsätta kampen. Jag får nya krafter när jag tänker på de ungdomar som kämpar och som flitigt skriver och syns i media. Jag lyckas ställa mig upp även trots att jag precis fallit när jag ser barn som fortfarande talar assyriska och mina axlar orkar bära bördan när jag ser människors leende då de deltar under föreningsaktiviteter.

Men det som alltid får mig att fortsätta kampen och som gör att frågan om att kämpa eller ge upp lämnar mitt sinne är minnet av ett samtal som jag hade med en god vän till mig. Denna vän är en förebild som alltid kämpar lika flitigt för den assyriska rörelsen. Frågan jag ställde var; "Har du någon gång tappat lusten och funderat på att bara ge upp?"

Svaret på den frågan gav mig rysningar och ett helt nytt sätt att se på frågan som tidigare gjort mitt sinne fundersamt och obalanserat. Svaret löd; 
"Jag har funderat många gånger varför jag gör det jag gör och landar i tankarna att jag gör det för kommande generationer och mina barn. Det är min motivation, att erbjuda dem en trygg identitet med kultur, språk och historia."

Dessa ord och dess innebörd är något som vi alla bör bära med oss i resten av våra liv. Ibland kommer fortfarande lusten för arbete att minska och kraften som man bär inom sig kommer ibland att tryta. Något jag tror är väldigt viktigt är att våra ungdomar inte tar på sig mer än de klarar av. Detta är ett vanligt symptom hos de färska och friskt blommande aktivister inom den assyriska rörelsen, något som senare leder till att svaret på deras fråga blir att ge upp. Frågan är kronisk och kommer alltid att besöka var och en av oss när vi möter motgångar och när energin börjar sina från dess depåer. Någon gång kommer vi fortfarande att komma till den där punkten i våra liv då vi ställer oss själva frågan; "Ska jag fortsätta kämpa, eller ge upp?"



Men från och med nu så ska min glöd, mitt engagemang och min vilja inte dö ut och min låga ska inte substitueras med en aska vars rök endast är ett minne av vad denna eldsjäl en gång var. Jag gör det inte för berömmelse eller för mitt namn. Jag gör det för kommande generationer och mina barn och för dem ska jag alltid kämpa och aldrig ge upp.


Nemrod Barkarmo
Styrelseledamot Assyriska Ungdomsförbundet