Publicerad: 2017-08-04

Idéer om ett assyriskt-kurdiskt sultanat efter Seyfo - diplomati eller strategi

HISTORIA Nemrod Barkarmo djupdyker i historien och analyserar uppgifter om samarbete mellan assyrier och kurder efter folkmordet Seyfo.

Efter att ha tagit mig igenom en del av boken Den assyro-kaldeiska aktionen II, förbryllas jag över innehållet på sidan 47. Här står det om kurder som försökt vinna autonomi under påstått assyriskt ursprung. När jag läser vidare i boken märker jag att det förekommer beskrivningar av en broderlig kärlek mellan kurder och assyrier på flera ställen. Detta trots att assyrierna både före och i samband med att dokumenten skrevs hade blivit attackerade av den kurdiska folkgruppen. Delade verkligen assyrier och kurder en broderlig kärlek efter folkmordet 1915? Delade de en gammal historia tillsammans? Fanns det assyrier som till och med ansåg att assyrier och kurder var ett och samma folk, endast åtskilda av religiösa tillhörighet? 

Den assyro-kaldeiska aktionen II utgavs 2012 på bokförlaget Nsibin. Den återger källor från assyriernas strävan 1920-21 för att få till stånd ett eget land i Mesopotamien och nordvästra Iran. Boken innehåller dokument och brev från bland annat tidskriften L´Action Assyro-Chaldéenne som utgavs i Libanon av kaldeiska assyrier, utrikespolitiska arkiv i England, Frankrike och Vatikanen samt dokument av en amerikansk sjuksköterska och en fransk officer med berättelser om sina erfarenheter. Dokumenten behandlar i stora drag kraven på ett eget land, lidandet och martyrskapet under första världskriget, liksom de assyriska bataljonernas heroiska krigsinsatser på de allierades sida.
Det som väckte min uppmärksamhet mest var när jag läste sidorna 45-47, som avser ett svar på en artikel under rubriken "Röster från gravarna" publicerad i den muslimska tidningen Hakikat (sanning) 9 maj 1920. Artikeln är skriven av styrelsen för Action Assyro-Chaldéenne och där sägs att kurder begär självständighet i Övre Mesopotamien genom att framhålla ett assyriskt ursprung. Även om det förvånade mig att kurdiska representanter framhållit sig som assyrier till ursprunget, var det som verkligen fick mig att höja på ögonbrynen den vänliga inställningen till detta engagemang från den assyriska sidan. Artikelförfattarna skriver bland annat "Från vårt håll hälsar vi med glädje och entusiasm ett assyrisk-kurdiskt sultanat där vi skulle kunna leva sida vid sida som de bröder vi verkligen är". Här hade precis ett folkmord ägt rum, ett folkmord som lett till att omkring tvåtredjedelar av den assyriska befolkningen hade mördats. Ett folkmord i vilket kurderna var högst delaktiga - ändå fanns det de som ville se de två folkgrupperna samarbeta sida vid sida. 

En vision delad av det assyriska folket eller ett initiativ av enskilda representanter?
Doktor Abraham K. Yusuf, son till en assyrisk pappa och en armenisk mamma var släkting till den välkände professorn Ashur Yusuf och skickades av det assyriska förbundet AANA som delegat till fredskonferensen i Paris tillsammans med prästen Joel Warda. Efter att ha läst Yusufs dagbok i boken Patriark Shakers arvtagare (Tigris Press 2015) fick jag intrycket att olika assyriska grupper agerade på egen hand, utan en koordinerad strategi. Den bild som målades upp kring en broderlig kärlek och visionen om ett gemensamt assyrisk-kurdiskt styre var inte något som hela folket ställde sig bakom. Dr Yusuf berättar att assyrierna var splittrade i interna persontvister och kring namnet på folkgruppen. Joel Warda från USA protesterade exempelvis mot beteckningen Assyro-kaldéer och ville enbart använda Assyrians. Dr Yusuf arbetade ofta tillsammans med biskop Afrem Barsom (senare patriark) för att försöka samordna de andra assyriska företrädarnas gemensamma krav. Dr Yusuf nämner bristerna på organisation, samordnad strategi och en PR-byrå för att nå ut med assyriska krav som möjliga anledningar till ett misslyckande med att etablera en assyrisk autonomi. Han skriver: Lady Surma skriver att hon inte är ansvarig för att de allierade inte gav assyrierna vad de krävde. Hon har gjort allt hon kunnat under omständigheterna. Hon har inte makten, och sedan räknar hon upp antalet delegater som arbetade på egen hand vid sidan av henne, och nämner doktor Yonan och herr Lazar Yaqubov och kaldéerna" (Patriark Shakers arvtagare, sid. 129).
Inlägget skrivet av kaldéerna i Libanon verkar alltså ha varit enbart deras egen positivt inställda syn på att samregera med kurder och inte något som hela nationen och folket stod bakom. Det styrks inte minst av hur biskop Afrem Barsom och de andra delegaterna i fredskonferensen bestämt hade tagit avstånd från varje form av kurdiskt herravälde över assyrierna. Den engelska tidningen The Morning Post refererar den 4 februari 1920 till tre viktiga krav som biskop Barsom ställde vid sitt besök i London, ett av dessa krav lyder; "Sedan turkarna avlägsnats ska kurderna inte få inta deras ställe. Kurden är en barbarisk turk, turken är en civiliserad kurd" (Patriark Shakers arvtagare, sid. 136). Han menade att den ena är en lika stor mördare som den andra. Det verkar som att vissa assyriska grupper, som den bakom Action Assyro-Chaldéenne föredrog en form av samexistens med kurderna, medan de flesta andra förkastade idén på grund av sin bittra erfarenhet av kurdiska svek mot assyrierna under sekler. Ett exempel på personer som arbetade på egen hand under denna tid var den syrisk-katolska kyrkans patriark Afrem Raḥmani (1848-1929) som under fredskon-ferensen i Paris stödde några syriers krav på att Libanon-bergen inte skulle skiljas från Syrien (Den assyro-kaldeiska aktionen II, sid. 239). Även i de krav som framställdes av Joel E. Warda, Dr. A.K. Yusuf, samt Shimon Ganja, Lazar Gorgis och Lazar Yaqubov (delegater som representerade assyrierna i Persien, Kaukasien och Mesopotamien) går det att tydligt skönja assyriernas bitterhet mot den kurdiska folkgruppen efter folkmordet. I kraven framgår hur de med oro ser på att de områden som assyrierna gör anspråk på bebos av många kurder. Författarna bakom kraven skriver om de hemskheter som kurderna begått på den assyriska folkgruppen. De betonar att kurderna må ha rätt till ett eget självstyre och självbestämmande men att det inte får ske på bekostnad och inkräktande på assyrisk mark genom plundring, mord och massakrer. Sammanfattningsvis understryker de i sin slutsats kraven på att assyrierna som ett historiskt folk i detta område förtjänar en egen stat. Det är deras historiska rätt och det skulle främja deras fortsatta existens som folk (Den assyro-kaldeiska aktionen II, sid. 136-148). Det var till stor del engelsmännens idé att assyrierna skulle stå under en kurdisk autonomi. I augusti 1920 undertecknades avtalet i Sèvre där många av dessa tankar var realiserade, men ungturkarna avsatte sultanen och rev upp avtalet. Mustafa Kemal och hans vänner gick i krig mot dem som de kallade ockupanter och vann framgång. Detta ledde till att turkarna hade en starkare förhandlingsposition när Turkiets framtid förhandlades i Lausanne. I juli 1923 skrevs fördraget under och några månader senare bildades republiken Turkiet med dagens gränser.

Jan Gorek, den assyro-kaldeiska national-kommitténs generalsekreterare i Paris
För att ytterligare ta reda på vad denna positiva inställning till ett eventuellt samregerande mellan assyrier och kurder berodde på, vill jag presentera utdrag ur boken Jan Gorek från Karboran (Nsibin 2015). Han var en intellektuell politisk aktivist född 1889 i Kerburan i Turabdin med släktnamnet
Brahim-e Gorek (Brahim Gawriye). Gorek var huvudsakligen verksam i Paris och beskrev sig som en "assyro-kaldé från Turabdin av syrisk rit". Han var den assyro-kaldeiska nationalkommitténs gene-ralsekreterare i Paris 1919-1925 och många av hans texter visar på ansträngningar att förena assyrier med kurder och yezidier. När han skriver har han kontakt med den delegation som representerar assyrierna vid fredskonferensen i Paris. Hans texter publicerades i tidskriften L'Action Assyro-Chaldéenne i Libanon. I en artikel hänvisar Gorek med stor glädje till det svar som L´Action Assyro-Chaldéenne skrivit till Ibrahim Hilmi om ett assyrisk-kurdiskt sultanat. Han gläds över redaktörernas entusiasm för ett assyrisk-kurdiskt sultanat. Jan Gorek ser fram mot en ny era där assyrier och kurder ska samarbeta och bilda förbund efter de blodiga massakrerna. Han beskriver kurderna som vilsegångna bröder, vars religiösa tillhörighet gjort dem fientliga. Han tror att båda folkgruppernas nationella aspirationer kommer att till slut tvinga dem i armarna på varandra. Gorek går så långt som att hävda att assyrier och kurder är ett och samma folk som religionen skiljt åt. Kurderna har enligt honom endast varit en bricka i ett spel, lurade av kurders och assyriers gemensamma fiende Turkiet. I sitt memorandum räknar han assyrier, kurder och yezidier som ett och samma folk. Ur ett föredrag av Jan Gorek (Jan Gorek från Karboran, Nsibin, sid 48) går det att läsa om de assyriska kraven på Mosul territoriet. Han hävdar att assyrierna utgör majoriteten i Mosulprovinsen trots att assyrierna endast uppgår till 122 000 och övriga folkgrupper till ett antal av 686 000.
Men om man istället som Gorek anser att assyrierna, yezidierna och kurderna utgör ett och samma folk så höjs denna siffra till 597 000 gentemot "andra folkgrupper" (det vill säga judar, araber och turkmener) som utgör endast 211 000 indvider. Innan jag går vidare med en analys av hans texter vill jag understryka att Jan Gorek var ovanligt sekulär för sin tid. Han såg starka motsättningar i att religion och nation gick hand i hand och han var emot att patriarker eller andra religiösa ledare skulle stå i spetsen för den assyro-kaldeiska delegationen. Tidskriften Den assyro-kaldeiska aktionen delade inte samma åsikt som Jan Gorek om religiösa ledare som representanter för folkgruppen. I ett svar till Jan Gorek från redaktionen berömmer de den kaldeiske patriarken för hans rykte och effektivitet för den nationella frågan. Den kaldeiske patriarken lyfts upp som en brygga mellan de båda "systerfolken" och delegationen betecknar folkgrupperna som assyro-kaldeiska kristna och assyro-kurdiska muslimer.

Vad grundade sig den positiva inställning till samregerande på egentligen?
Jag har två teorier kring varför man i sina memoranda och krav lyfte upp den "samhörighet" som fanns mellan folkgrupperna. Jag anser att det var för att påvisa att man var i majoritet i Mosul och på andra områden, det vill säga att assyrier tillsammans med yezidier och kurder utgjorde ett större antal än araber och andra folkgrupper. Det var en viktig fördel och nästintill ett krav att utgöra majoritet i områden man hade anspråk på för att stärka sina krav. För det andra var personerna bakom idéen så pass sekulära att de inte brydde sig om religion, utan strävade efter att leva i fred sida vid sida med kurderna. För Gorek och många andra vid samma tid gällde det att i förhandlingarna efter världskriget hävda assyriernas rätt till Assyrien. För att kunna göra anspråk på dessa områden i norra Mesopotamien var man tvungen att visa att man hade demografin på sin sida. Om man då räknade ihop assyrier, yezidier och kurder kunde man hävda att "vi är den största gruppen". Hur detta samstyre i praktiken skulle gå till är för mig okänt. Relationen mellan assyrier och kurder kan inte ha varit oproblematisk efter allt som hände under folkmordet. Även sekulariseringen kan ha spelat en stor roll, i alla fall när det kommer till Gorek och hans ideologi. Gorek var sekulär i fransk bemärkelse; stat och religion skulle vara strikt åtskilda. Om vi då har ett samhälle där religionen är förvisad till privatlivet och om religionen är det enda som skiljer assyrier och kurder åt, så kan dessa folkgrupper helt plötsligt samarbeta och leva i ett och samma samhälle. Det är också skäl att minnas att Gorek kom från Kerburan där assyrierna talade kurdiska. De hade en gång i tiden tvingats överge det assyriska språket till förmån för kurdiska. I hans värld var religionen det enda som skiljde assyrier och kurder åt.
Sammanfattningsvis kan man säga att idéen om ett assyrisk-kurdiskt sultanat sannolikt handlade om att strategiskt försöka vinna över stormakterna Storbritannien och Frankrike på sin sida. Genom att visa att man var i majoritet och såg till alla folkgruppers bästa, oavsett historia, var chanserna större att landet skulle tillfalla den assyriska folkgruppen. Någon Assyrisk stat blev dock aldrig verklighet och assyrierna fick även i fortsättningen se sig förföljda och mördade av olika grannfolk, däribland kurder.
Det är värt att påpeka att Jan Gorek var en nationalist och en viktig opinionsbildare och att han aktivt verkade för en assyro-kaldeisk autonomi, precis som den assyro-kaldeiska aktionen. Följande utdrag ur boken om honom är ett exempel på hans uppmaning till det assyriska folket; "Låt oss torka tårarna, lämna gråten och jämmern. Det är en svaghet, det är ovärdigt hjältarna från världskriget, de som med sitt bröst utgjorde ett levande bålverk mot den tysk-turkiska flod som bröt sig in över Främre Asien. Man gråter inte, man sträcker inte ut handen, man frågar inte utan man protesterar, man kräver, man gör sig gällande och man tar..... Javisst! Man tar! [...] Låt oss efterlikna gudarna för att skapa, för att återställa, för att återerövra Assyro-Kaldéen. Ingenting utan kamp, ingenting utan handling! Det är världens lag, låt det bli vårt motto.".
Jag kan inte annat än instämma i Jan Goreks uppmaning, speciellt när det handlar om dagens situation då allt för många bara sitter och väntar på att ett land skall tillfalla de rättmätiga ägarna av det ockuperade Assyrien. Att ingenting kommer utan kamp och handling var lika riktigt då som det är idag.

 

(Artikeln publicerades i nr 1/2017 av pappersupplagan av Hujådå) 

Nemrod Barkarmo
Styrelseledamot Assyriska Ungdomsförbundet