Publicerad: 2017-12-16

Om ADO:s första fyrtio år

BÖCKER En historik som är tråkigt skriven, men som avslöjar många intressanta ting om en av de viktigaste assyriska organisationerna. Det är Svante Lundgrens omdöme om en nyutgiven bok om Assyriska Demokratiska Organisationen (ADO).

Assyriska Demokratiska Organisationen (ADO) fick 1980 plötslig berömmelse i Sverige då medierna efter dödsmisshandeln av Aslan Noyan kunde "avslöja" denna fascistiska terrororganisation, som det hette. Fullt så häftig var inte verkligheten. Men ADO:s historia är ändå intressant och lärorik. 

En av ADO:s ledande medlemmar, ˁAziz Aẖe, skrev 1999 en historik över organisationen på arabiska. Den har nu översatts till svenska och utgetts i en omfattande volym där också annat material ingår. Aẖes framställning är ingen medryckande läsning. Sida upp och sida ner refererar han dekret från ADO:s politbyrå. Men den som orkar ta sig igenom den tungrodda texten finner mycket av intresse. 

Ahe har en positiv uppfattning om den organisation han verkade i. Något pompöst skriver han bland annat att de "mänskliga mål och idealistiska principer som ADO omfattar har blivit den väg och den ideologi som är utmärkande för assyriernas sak." Men samtidigt är han självkritisk och drar sig inte för att erkänna misslyckanden och brister hos organisationen. 

ADO grundades 1957 i Qamishli i syfte att verka för assyriernas rättigheter och för bevarandet av deras språk och kultur. Av dem som var med om grundandet lämnade, enligt Ahe, alla utom en snart organisationen. Efter det har det fortsatt i samma stil: avhopp, uteslutningar, interna konflikter, anklagelser. Aẖe talar om den "organisatoriska anarkin", om "personliga meningsskiljaktigheter mellan de ledande", om "personlig animositet och hat" och om att "kamraterna utvisade och suspenderade varandra". Några kamrater sägs ha fördrivit "tiden med personliga tvister i tio år." Uppgivet skriver författaren på ett ställe:

"Historien kommer inte att bli nådig mot oss: Vi ställde oss i spetsen för en helig sak utan att vara beredda att offra oss och kämpa för den. Ty det personliga grollet, skrytsamheten, det stinkande egenintresset och kanske också likgiltigheten lade hinder i vägen."

När man läser historiken slås man av hemlighetsmakeriet. Det är klart att det var förknippat med fara att i Syrien ägna sig åt assyrisk-nationell verksamhet. Därför måste det hela ske i hemlighet. Men varför måste man vara så hemlighetsfull när det gäller historieskrivningen? Aẖe skriver till exempel om ADO:s första generalkongresser i början av 1970-talet, under vilka paroller de ägde rum och ytterst ytligt om vilka beslut som fattades. Men inget sägs om var kongresserna hölls eller om hur många delegater som deltog. Det sägs att kongressen valde medlemmar till olika organ, men inte ett enda namn nämns.

Måste detta faktiskt hemlighållas ännu 25 år senare?

Intressant är att ADO var så starkt emot utvandring, som bland annat kallades "detta destruktiva fenomen", "det fulaste mänskliga brottet" och "en dödlig sjukdom". Aẖe konstaterar dock lakoniskt att vissa av organisationens ledare trots detta vid lägligt tillfälle själva emigrerade. 

ADO har tidvis varit i skarp konflikt med den syrisk-ortodoxa kyrkan. Aẖe använder starka ord när han beskriver det. Han talar om "avskum bland den Syrisk-ortodoxa kyrkans präster" och om "svagsinta individer bland präster och lekmän". En namngiven prelat anklagas till och med för att ha planerat ett antal mord. Huruvida dessa också genomfördes framgår inte av historiken. 

Intressant nog försökte ADO också infiltrera kyrkan. Man gav en kamrat i uppdrag att inträda i munkståndet och försöka bli biskop i Gozarto. ADO själv uppvisar klart religiösa drag. Man blev medlem i organisationen genom en särskild ritual: man skulle svära en ed med jord i handen. Organisationens aktivister förväntades göra stora uppoffringar för den assyriska saken, som betraktades som helig, och därtill gifta sig med  "flickor inom den egna organisationen". När en kamrat visade oppositionella tendenser heter det att han "avvek från den rätta vägen". 

Samtidigt som ADO uppvisar religiösa drag liknar organisationen också kommunistiska partier. Man hyllar vad som kallas "demokratisk centralism", att alla är bundna att följa de beslut partitoppen, politbyrån och centralkommittén, fattat. Samtidigt ser man sig själv som en "förtrupp", i ADO:s fall för nationen, i kommunistpartiernas fall för arbetarklassen. 

Förutom Aẖes gedigna historik har utgivaren, Jan Beṯ-Şawoce, tillfogat ett omfattande appendix med flera andra intressanta texter. Här finns bland annat en utskrift av den presskonferens som Assyriska riksförbundet och ADO höll i Södertälje den 9 oktober 1980 med anledning av dödsmisshandeln av Aslan Noyan. Här finns också en skrivelse som biskop Afram Aboodi avfattade 1985 och i vilken han erkänner en stor mängd synder. 

Mycket intressanta är de rapporter som den välkände diplomaten och författaren Ingmar Karlsson skickade från ambassaden i Syrien i början av 1980-talet. Karlsson har ju gjort sig känd för att förneka att dagens assyrier skulle ha något som helst att göra med forntidens assyrier och för att hävda att assyrierna flyttade till Sverige av rent ekonomiska orsaker. I sina rapporter upprepar han sin uppfattning att kristna inte blir varken förföljda eller diskriminerade i Syrien. Här är det uppenbart att Karlsson inte förstått assyriernas situation. Det är sant att assyrierna hade fulla rättigheter som kristna. Men att engagera sig för den assyriska saken i Syrien var farligt. Många av ADO:s ledare fängslades. Karlssons misstag är att han ser assyrierna enbart som kristna. 

Jan Beṯ-Şawoce har återigen gjort en välgärning åt alla som är intresserade av assyrisk historia genom att göra historiken och de andra dokumenten tillgängliga för en större publik. 


ADO. Assyriska Demokratiska Organisationen 1957-1999. Organisatoriska, socio-politiska och kulturella aspekter. En kortfattad historik. Av politbyråansvarige ˁAziz Aẖe. Översättning från arabiska Ingvar Rydberg. Redaktör Jan Beṯ-Şawoce. Beṯ-Froso & Beṯ-Prasa Nsibin. Södertälje 2017. 343 s. 

*Boken kan beställas via Tigris Press

 

Svante Lundgren
Forskare och författare