Publicerad: 2018-05-20

En barnlös assyriskas dilemma

KRÖNIKA När jag tog upp insemination för mamma var hon tyst. Betydde det att hon gillade idén? Sen skällde hon ut mig och jag förstod att tystnaden berodde på chocken.

Denna krönika började insändarskribenten skriva på förra sommaren, men skrev klart den nyligen. /red. anm. 

--- 

"Varför kan du inte göra som alla andra, gifta dig och sen skaffa barn?" utbrast hon. "Varför kommer du på att du vill ha barn så sent i livet? Kunde du inte tänkt på det tidigare?

Tydligen inte. Jag hade i många år förberett mina föräldrar på att de inte får barnbarn genom mig. Det var inget som de eller mina syskon tyckte om att höra. När mamma flera år senare föreslog att jag skulle träffa någon som redan har barn för att uppleva familjelivet, förstod jag att hon hade accepterat mitt val.

Men sen hände något som jag inte var förberedd på. Jag började höra min biologiska klocka ticka och jag var tvungen att rannsaka mig själv. Plötsligt var det svårare att välja bort barn.
När jag berättade om mina tankar för mamma verkade hon chockad, glad och bekymrad. Bekymrad över att jag hade åldern emot mig och var singel, med höga krav enligt henne.

Hon hade rätt i att min biologiska klocka tickade snabbare och att jag var singel utan en man i sikte. Jag kunde inte utesluta alternativet att vara en ensamstående mamma, genom insemination. Jag lät fröet gro ett par månader och försökte se mig själv som ensamstående förälder. Insemination är inte ett enkelt alternativ. Skulle jag klara av ansvaret själv? Hur skulle mitt liv påverkas? Kunde jag leva med att aldrig veta om jag kan bli mamma och utan att försöka bli mamma?

Svaret var enkelt. Jag skulle kunna leva med att jag inte kan bli mamma, men aldrig med att jag inte har försökt. Däremot var det svårt att bestämma mig för insemination då jag ville ha och behövde mina föräldrars stöd.

Självklart dejtade jag samtidigt som inseminationsfröet grodde. Självklart hoppades jag på ett kärleksmirakel; en speciell stork som skulle komma med både man och barn.

Sen kom samtalet när jag var hos min syster. Mamma och pappa ringde från Turkiet. Högtalaren var på.

"Ninve, din pappa och jag har tänkt på inseminationen."

Jag och min syster höll andan. Skulle hon skälla ut mig igen?

"Din pappa säger att du kanske inte är intresserad av att gifta dig. Vi vill inte att du är ensam hela livet. Då är det bättre om du i alla fall har ett barn."

Jag och min syster tittade på varandra. Mamma undrade om vi var kvar. Jag var så lättad och glad. Jag visste inte hur jag skulle tacka mina föräldrar för stödet i en svår process.

Min systers förvånade ögon mötte mina och vi skrattade högt. Det kändes overkligt. Vad skönt det var med föräldrarnas stöd. Min stress släppte och jag kände mig starkare. Nu var det bara att sätta igång.

För många år sedan, innan jag själv tänkte på barn, pratade jag om adoption och insemination med assyriska kompisar som upplevde sorg över att de förmodligen skulle bli barnlösa då de var singlar och klockan tickade allt snabbare.

Jag har aldrig förstått det argumentet. Det är som jag sa till mamma. Mannen kan komma när som helst. Det är barnet som har ett bäst före datum. Varför gå miste om den viktigaste kärleken och relationen i livet för att det inte passar våra traditionella ramar? Jag vet att frågan är kontroversiell även för vissa svenskar. Men varför begränsa oss själva och leva med sorg i hjärtat för att konstellationen inte passar vårt samhälle?

Vi måste stötta varandra. Stötta andra assyriska kvinnor som kommer bli underbara mammor även som ensamstående. Så småningom träffar vi rätt man och får vår familj. Vad säger att det måste ske i en viss ordning? Vi måste öppna upp för fler alternativ. I dag vill en kvinna både förverkliga sig själv och ha familj. Varför ska vi straffas för att vi valde bort familj i tidigare ålder? Varför ska vi straffa oss själva för att vi inte har träffat rätt man?

Vidga vyerna. Öppna upp för kärleken till ett barn även om det kommer inslaget i ett annat paket. Jag vet att många inte kan tänka sig barn utanför ett äktenskap och det är förståeligt.

Jag är glad att jag vågade tänka tanken; vågade berätta för mina föräldrar och utmana dem samt mig själv i en svår fråga. Jag gav mina föräldrar möjligheten att vidga sina vyer och de prioriterade rätt. Varför ska jag vara utan barn för att jag saknar en man?

Till alla kvinnor som upplever barnsorgen. Våga tänka nytt. Vi måste inte tycka om insemination, men se till att göra aktiva val. Låt er egen kompass leda er, inte traditioner eller kultur. Det är vårt livs största beslut.

När jag fick mina föräldrars stöd fick jag ny respekt för dem. De satte mig och mina behov före skammen och kulturen. Trots det är beslutet svårt. Oavsett resultat är det dock jag som styr mitt skepp efter min kompass, med mina föräldrars stöd. Sen får vi se om storken kommer och vad han har med sig.

 

Ninve Dallachi